INSIKTSLYFTNING

Krisdomen - en ny religion baserad på o-tro?

2012-03-03T09:35:00.001+01:00

Kan det vara så att vi ser en ny religion breda ut sig på den globala arenan?
När man tar del av medias rapportering i alla kanaler så är ordet "kris" väldigt förekommande.
Den genomgående känslan är att vi befinner oss i en slags domedag, att vi alla har fått vår dom, och nu ska alla få betala. Sätter man ihop de två orden "kris" och "dom" så får man kris-dom.

Det får mig att fundera på om vi faktiskt ser en ny typ av "tro" breda ut sig, eller jag ska kanske snarare skriva "o-tro".
Det finns en o-tro på att vi ska kunna bryta våra ovanor att begå rovdrift på människor och natur.
Alla lösningar som föreslås bygger antingen på att återställa det som har varit eller att fläska på med mer av samma.

Denna o-tro på människans förmåga att omröva sina grundläggande antaganden (det var bättre förr och mer är bättre) och o-tron på människans förmåga att göra sig av med sina ovanor (allt nu, men dela upp det i små separata delar som får sköta sig själva) har vissa religiösa inslag.
Jag tänker då på föreställningen om att allt redan är givet, att det som sker ligger utanför vår kontroll och styrs av en högre makt.

I "krisdomen" så tillber man ofta den s k "marknaden" som en högre kraft utanför mänsklig kontroll.

Vissa falanger av de o-troende har å andra sidan "staten" som det dom o-tror på.

Man tycker att både marknad och stat borde vara inom mänsklig kontroll eftersom dessa byggs upp av just människor, men båda verkar ändå leva sina egna liv bortom mänsklig kontroll.

Frågan är om vi verkligen behöver en ny religion baserad på o-tro eller om vi har mer nytta av en tro på att vi kan förändra vårt sätt att tänka och skaffa oss mer vägvinnande och uthålliga vanor?

Vetenskaplig närsynthet är det som skaver hos mig

2012-02-25T14:22:00.001+01:00

Jag funderar ibland på varför jag känner en lätt olust när begreppet "mätning" förs på tal.
Jag menar, jag försöker alltid basera det jag gör och tänker på fakta.
Jag misstror samtidigt alltid läror och människor som vill avfärda vetenskapen som "omänsklig" i sina argument för att man ska lita på "krafterna" i läkekonst, utbildning och andra sammanhang där kunskap är avgörande.
Ändå signalerar min intuition att det skaver när jag hör många av vetenskapens företrädare (ja, ibland låter de faktiskt mer som förkunnare), men också ekonomer, ingenjörer och andra utbildade medmänniskor, uttala sig förnumstigt om vetenskapens och mätningens överlägsenhet när det gäller att skaffa sig en verklig bild av verkligheten.

Hmmm, vad är det då som min intuition vill säga mig? (detta minnesfenomen som uppstår inom oss när hjärnan korskopplar alla minnesfunktioner och vi verkar kunna befinna oss i dåtid, nutid och i flera olika simulerade framtider ... samtidigt ... utan att riktigt kunna härleda vad vi baserar vår intuition på)

Tror jag att det är fel att mäta för att söka fakta? Inte alls.
Tror jag att vi mäter fel saker? Nja, ofta mäts det som går att mäta snarare än det som verkligen räknas, men det handlar ju inte om att man inte ska mäta utan just om vikten av att mäta rätt saker.
Tror jag att de som har en stor tilltro till mätningar som metod lätt bli närsynta? Ja, det är nog just detta som framkallar mina inre varningsklockor.

Jag menar, titta på hur våra universitet är organiserade.
I takt med att vetenskapen gör framsteg så gräver man sig i de olika institutionernas korridorer djupare och djupare ner i sin egen kunskapsdomän. Man tittar allt mer närsynt på empiriska data i jakt på korrelationer och kausaliteten mellan olika parametrar som man bedömer viktiga att mäta.
Visst startas olika projekt för att främja mer så kallad "tvärvetenskaplig forskning" men eftersom denna är ännu mer komplex så räknas ofta de forskningsresultat som kommer från domänöverskridande studier som mindre "vetenskapliga".

Vi kan också studera hur våra företag och offentliga institutioner är organiserade. Även här ser vi samma typ av närsynt fragmentering i spåren av en ökad specialisering.
Det är ingen överdrift att påstå att bieffekterna av att man har delat upp sina organisationer i små, små delar är det som genererar de flesta uppdragen för mitt företag Ming Company.
När jag får ett mobilsamtal eller ett mail med en förfrågan så handlar det ofta om någon som har insett att de inte kan mäta sig ur den situation de befinner sig i, de behöver backa ut från situationen och koppla ihop hela organisationen igen.

Så, nästa gång jag dristar mig att utmana någon som vill lyfta fram "mätning" som det enda sättet att verkligen få syn på verkligheten (och då låta mig förstå att jag resonerar på ett flummigt, för att inte säga pseudovetenskapligt sätt) så ska jag länka till detta inlägg.
Jag har inget emot mätning som metod, jag vill varna för närsynthetens bieffekter.

Man kan inte styra floden, man kan bara styra i floden

2012-02-11T13:31:00.002+01:00

Överallt vill människor göra om saker för att få en bättre tillvaro eller för att höja sin effektivitet.
Jag undrar - till vilket pris? Är detta förhållningssätt egentligen så smart?

Jag tror nämligen att man slösar en massa energi om man hela tiden ska göra om tillvaron runt omkring sig.
Däremot har man mycket att vinna på att ta nya vägar och fundera på hur man bäst tar sig fram i befintlig terräng.

Med den insikten så handlar inte längre utveckling och förbättring om att hela tiden (och återkommande) dana om, organisera om, bygga om eller börja om.
Det handlar om att utveckla förmågan att styra och ta sig fram i befintlig terräng.
Man kan inte styra floden, men kan bara styra i floden.

Lärstigar istället för lektioner

2012-02-07T18:30:00.001+01:00

Att göra "lektionen" till en oomtvistlig konstant i det pedagogiska upplägget är enligt min mening en viktig förklaring till den pedagogiska ineffektiviteten!

Denna pedagogiska ineffektivitet förstärks när olika politiska ideologier kämpar om vilka ämnen och innehåll som ska behandlas på dessa lektioner. Samma politiker bestämmer också vilka kunskaper som ska komma ut ur denna process, s k kunskapsmål.
Alla svenska medborgare ska alltså få samma mängd lektioner och ska i princip kunna precis samma saker.

Detta är allt annat än ett sinnrikt sätt att odla kunskap på människovänligt, effektivt och resurssnålt sätt.

Om man istället studerar de olika "lärstigar" som olika individer föredrar att färdas på och sedan ser till att det finns tillräckligt med "lärartid" där och när den behövs, så kan man öka den pedagogiska effektiviteten.

Vad är en lärstig? Med det menar jag ett återkommande mönster när det gäller hur individer föredrar att ta till sig, bearbeta och uttrycka information, kunskap och förståelse. En del vill jobba för sig själv medan andra vill jobba i grupp. En del vill läsa och reflektera medan andra vill göra och experimentera.

O,j det måste ju bli jättesvårt för läraren att anpassa sig till alla dessa parallella lärstigar, kanske du tänker när du läser detta. Ja om vi envisas med att dela upp all kunskap i små fragmneterade delar som sedan ska "stoppas in i huvudet" i en speciell ordning, så blir det en omöjlig uppgift för lärarna.

Om vi istället odlar motivationen hos eleverna att faktiskt vilja lära sig saker så blir lärarens roll mer av en tränare som hjälper individerna att hitta de vägar som passar deras personlighet bäst.
Ibland behöver läraren vara mer direkt i sina instruktioner och verkligen berätta och visa spåret till den nya kunskapen, ibland behöver läraren hålla sig borta och låta lärandet ha sin egen gång.Självklart måste läraren verkligen ha djupa kunskaper i ämnet för att kunna hjälpa eleverna att sortera, prioritera och värdera all information och alla intryck. Men det räcker verkligen inte. Minst lika viktigt är att vara följsam i tiden och göra sina insatser precis när de behövs, varken tidigare eller senare.

Så, om vi byter fokus från lektioner till lärstigar så kan vi öka den pedagogiska effektiviteten.

Börja i rätt ände när man skapar tankeeffektiva arbetsplatser

2012-02-04T09:03:00.001+01:00

Jag tror att man har stor nytta av att utveckla själva formerna för hur vi utformar våra fysiska arbetsmiljöer (där den digitala informationen är integrerad i den fysiska miljön och inte bara något man bara får tag på genom att titta på en liten skärm)

Den angreppsvinkel jag vill föreslår är att vi strävar efter att kunna samlas kring användbara visualiseringar av det vi faktiskt gör och åstadkommer när vi "jobbar" och lär oss saker, dvs att vi tänker och vill komma ihåg vad vi har tänkt.
Detta tänkande, och minnesspåren av tänkandet, måste få ett stöd av den fysiska arbetsmiljön, både för enskilda individer och för grupper (och i gruppernas samspel med andra grupperingar).

Genom att sätta själva tankeeffektiviteten i centrum så börjar vi inte i fel ände med att fråga oss vilken "stämning" vi vill ha i lokalerna kring ett antal upplevda måste-funktioner. Stämningen är viktig men behöver komma som en följdeffekt av att vi får saker gjorda när vi jobbar. Detta kan vi uppnå genom att starta med frågan "hur främjar vi ett effektivt tänkande och att vi kommer ihåg vad vi har tänkt?"

För att ge oss människor en chans att reda våra egna och gemensamma bon så får vi först "rulla in" modulära rumsbyggstenar som gör att vi först kan skapa enkla prototyper av våra arbetsmiljöer och simulera själva arbetet med att tänka och komma ihåg vad vi har tänkt. Utifrån prototyperna och simuleringarna bygger vi sedan våra faktiska arbetsmiljöer. När vi människor får skapa våra egna prototyper och genomföra våra simuleringar med dessa prototyper så är vi inte bara mer mottagliga för nya lösningar, vi är också mer mottagliga för att kunna tänka utanför våra befintliga "logikbubblor" (referensramar och referenspunkter) och våra etablerade vanor. Då kan vi också lämna gamla, och i praktiken förlegade, föreställningar om hur ett kontor ska se ut.

Det är när vi själva, som ska använda dessa tankefrämjande miljöer, har hittat de former och funktioner vi gillar bäst och som fungerar bäst (funktionen finns ju i formen så det är nog egentligen ingen idé att sära på de två begreppen för mycket, utan istället låter formen skapa funktionen :-) så adderar man tekniska lösningar på ett resurseffektivt sätt:

Tror slutligen att det är en mycket bra idé att låta flera företag/organisationer/institutioner samsas i samma lokaler för att få hög tankeeffektivitet till lägre kostnader istället för att alla var och en ska ta samma kostnader när de uppfinner hjulet för sig själva.

Från industriland till Macgyver-land med hjälp av nedförsbacken i finanskrisen?

2012-01-31T16:53:00.001+01:00

Återhittade en artikel från 29 maj 2009 skriven av ekonomijournalisten Nils-Olof Ollevik på SvD:
"Sverige är ett industriland i brant utförsbacke".

Den dagen artikeln publicerades så fanns på näringslivdelsens förstasida en stor svart ruta i vilken det stod "HISTORISKT RAS -6,5% PROCENT FÖLL BNP".

Läser man lite mer i tidningen (3 hela sidor handlar om detta faktum att BNP går ner, d v s vår samlade omsättning i landet) så förstår man att tankegångarna bland ekonomerna bygger på att räddningen ligger i att öka konsumtionen för att slippa en "jobbkris". Det påstås helt enkelt att det är ett problem att skattesänkningarna har gått till sparande och inte till konsumtion.

Hela detta resonemang visar hur svårt vi har att ta oss ur ett system som bygger på ständig tillväxt och därmed rovdrift på människor och natur. Man får nämligen inte ökad lönsamhet om man inte ständigt sänker kostnaderna och ökar intäkterna.

För att sänka kostnaderna gäller det att producera så billigt som möjligt och betala så låga löner som möjligt. Alltså letar företagen efter genvägar för att snabbt sänka sina kostnader (det ska nämligen gå fort i kvartalsekonomin med en global finansmarknad). Det betyder att man strävar efter att producera sina varor (och tjänster) på platser där inte fördyrande miljö- och arbetsskydd ökar kostnaderna. Man förhandlar också med regeringarna i det "dyrare" länderna att de ska använda skattepengar för att finansiera jobben på hemmaplan.

För att öka intäkter handlar det om att väcka behov hos kunderna att köpa ännu mer. Enklast att sälja med hög marginal är sådant som är beroendeframkallande som tobak, alkohol och olja, men också sådant som ger förströelse och drömmar om genvägar till rikedom som t ex sportunderhållning och "gambling". Andra lukrativa marknader är vapen, säkerhet och läkemedel. (som ofta har en misstänkt samband eftersom det går åt mer läkemedel och sjukvård i spåren av väpnade konflikter och samhällen där människor känner sig otrygga)

Om vi ska komma till rätta med rovdrift på människor och natur så är alltså själva systemet ett problem. Kan våra ledare utveckla ett bättre system. Nej!

Eftersom dom som är smarta i ett system (med det menar jag på ledande positioner) aldrig utvecklar ett bättre system (eftersom de inte kan se själva systemet som ett problem, dom har ju lyckats ta sig till toppen) så kommer inte våra ledare att ta oss ur denna olyckliga låsning.

Alltså är kanske lågkonjukturer räddande änglar? Om man läser den första meningen i detta inlägg igen "Sverige är ett industriland i brant utförsbacke" och tittar lite närmare på två uttryck så kan man se helt nya möjligheter, nämligen "industriland" och "brant utförsbacke".

1. Industriland => MacGyver-land
Sverige får nu kanske chansen (eller tvingas helt enkelt trots våra ingrodda tankevanor) att utvecklas till ett ny typ av land som tjänar sitt levebröd på att vara duktiga på att koppla ihop alla tekniska system, all sorts information och alla olika typer av mänskliga processer. Vårt "know-how" är innovations- och integrationsförmåga som drastiskt ökar anpassningsförmågan hos organisationer och system. Lönsamheten kommer från ett ökat användade av befintliga resurser på ett smartare sätt (likt agenten MacGyver), inte genom att man flyttar jobb och produktion till olika mänskliga "helveteshålor".

2. Brant utförsbacke = högre fart
Med en lagom brant backe från vårt beroende av exportindustrierna så får vi en bra rörelseenergi in i vårt nya levebröd som kreativa ihopkopplare och anpassare. Det många svenskar redan gör i sina hem görs bara i större skala (och man får betalt istället för att betala!)

Svenskarna är ju välrdens mest extrema folk om man studerar våra karaktärsdrag, du kan titta närmare i "World Values Survey", så om det är något land som skulle klara av den omvandlingen så är det vi.

Frågan om ett minskat BNP på 6,5% är tillräckligt brant? Vi kanske behöver öka fallhöjden lite till för att få tillräckligt med fart...:-)

Ordbruk istället för ordkamp överbrygger föreställningsvärldar

2012-01-29T09:33:00.001+01:00

Det är väldigt lätt hänt att vi försöker hitta de perfekta orden som direkt får alla andra att begripa det man själv begriper. Extra stark blir denna ord-hittar-drift när vi vill beskriva något som inte finns riktigt ännu. Jag tror att vi bör akta oss för att ha en övertro till enskilda ord.

Hur vi tolkar ord beror ju väldigt mycket på våra personliga föreställningsvärldar, som bl a består av våra individuella OCH kulturella referensramar, referenspunkter och tolkningsfilter.

Alltså handlar det sällan om att hitta det perfekta "ordet" som i sig direkt ger olika människor med olika föreställningsvärldar en och samma tolkning.

Jag tror att det istället handlar om att använda många ord (och andra uttrycksformer) för att synka tolkningarna hos flera individer genom att skapa bryggor mellan många olika föreställningsvärldar.

Om synkningsprocessen blir till en maktkamp så förbrukar man bara en massa tid, tillit och energi i en vad jag skulle kalla för "entropisk hetta".

Om synkningsprocessen istället blir till en framåtdrivande bris av "synergiskt samspel" så kan man istället berika varje begrepp genom att ge det massor av parallella infallsviklar och uttrycksformer.

Jag tror att vi alla dagligen behöver träna på är att inte direkt slå på våra tolkningsfilter när vi stöter på ett uttryck som vi själva inte är vana vid eller som vi tror endast kan användas inom ett specifikt sammanhang.

Den som använder ett uttryck gör det inom ramen för en personlig föreställningsvärld och om man inte "känner igen" eller "känner för" uttrycket så har man alltså en annan föreställningsvärld. Då handlar det om att försöka uppfatta det man inte redan uppfattar i sin egen föreställningsvärld snarare än att försöka kämpa för ett speciellt ord eller uttryck.

Så, för att sammanfatta mina tankar.

Om man har fokus på att synka tolkningar snarare än att hitta de perfekta orden så tror jag att man har lättare att dra nytta av den samlade mängden av föreställningsvärldar.

Byt Problembaserat lärande till Utmaningsbaserat lärande

2012-01-28T13:37:00.001+01:00

Jag funderar på att man borde byta begreppet (och därmed hela inställningen till vad man håller på med) från "Problembaserat lärande" till "Utmaningsbaserat lärande" och därmed få en ordentlig dragkraft i lärandet på våra skolor.

I Utmaningsbaserat lärande så handlar det om att eleverna får konkreta, verkliga och viktiga utmaningar (och att eleverna själva uppfattar dem som viktiga) från samhället kring skolan (föreningen, företagen, kommunen, sjukhuset m fl). Utmaningarna är utformade så att eleverna bokstavligen "måste" lära sig både grundkunskaper och praktiska förmågor, inom ramen för en användbar och djupare förståelse, när de faktiskt åstadkommer något av värde.

Många teman och projektarbeten i skolorna tror jag är för "konstgjorda" för att de verkligen ska gripa tag i eleverna och ge dem den där dragkraften i sitt lärande som de behöver när det tar emot lite.
Tänk bara hur ivrig en liten knatte är att lära sig krypa och gå, inte för att en vuxen har gjort ett projektarbete, utan för att knatten vill komma åt saker som den ser :-)

Jag har också tidigare beskrivit mina idéer för hur man bör ändra strukturen på kunskapsmålen för att de både ska passa bättre med olika individers personliga mognad men också för att de ska bli mer relevant i flera tidshorisonter:
http://insiktslyftning.blogspot.com/2011/09/mina-ideer-for-battre-kunskapsmal-i.html

Så, tro nu inte att jag bara är ute efter att byta namn på samma didaktiska upplägg, inte alls!
Jag är ute efter att helt byta inställning och metodik för att främja ett bättre lärande i våra skolor.

Kinect gör det lättare att tänka tillsammans

2012-01-12T12:09:00.001+01:00

Det är tydligt att många missförstår och underskattar detta med att vara i rörelse och aktivt använda det fysiska rummet som hjälpmedel när man tänker, speciellt när flera ska tänka tillsammans.

Låt oss därför ta detta med att spela schack som ett exempel där man ofta ser människor sitta helt stilla när de tänker för att tydliggöra värdet av rörelse och att använda alla sinnen för att bli ännu effektivare i sitt tänkande.

Självklart kan exempelvis två farbröder vara väldigt koncentrerade, var för sig, när de sitter ner och spelar schack. I sina inre föreställningsvärldar simulerar de olika möjliga kombinationer inom ramen för en fix ram, dvs det finns ett tydligt mål med spelet och alla pjäser har fixerade mönster för hur det får flyttas.
Om vi nu ändrar förutsättningarna så blir det ganska tydligt att detta inte fungerar lika bra.
Först så ändrar vi reglerna med ojämna mellanrum, t ex att de olika pjäserna tillåts ta olika vägar vid olika tidpunkter i spelet.
Sedan ska de två farbröderna spela tillsammans mot ett annat par farbröder.
Nu visar det sig att det inte fungerar att var och en sitter helt stilla och tänker i sitt eget huvud.
Nu behöver farbröderna visualisera sina inre föreställningsvärldar för varandra för att lättare kunna synka sin tankeverksamhet men också för att kunna se meningsfulla mönster i en ännu mer komplex verklighet som i sig rör sig hela tiden.
För att de två farbröderna dessutom ska kunna hantera att de troligen har olika preferenser för vilka sinnen de föredrar och vilka strategier de använder när de löser problem så har de stor nytta av att kunna närma sig deras nu gemensamma föreställningsvärld från deras respektive "bästa" infallsvinklar och perspektiv. När man visualiserar det man tänker tillsammans så kan olika individer närma sig samma information från olika håll och på olika sätt.

Till detta kommer sedan värdet av variation för att orka hålla sig koncentrerad. Massor av studier visar att det är variationen i sig (i ordnade former förstås) som främjar en uthållig produktivitet.

Slutligen visar både hjärnforskning och kognitionsforkning att vi har lättare att komma åt våra befintliga minnen, och prägla in nya minnen, när vi aktiverar en större del av våra nervsystem. När vi använder alla våra sinnen (dvs fler av våra biologiska gränssnitt) så aktiverar vi en större del av nervsystemen.

Att främja kombinationen "se, höra, göra och röra" är därför en väldigt bra tumregel när man ska göra det lättare för människor att tänka tillsammans och komma ihåg vad man har tänkt.

Därför är den nya tekniken "kinect" (att med rörelse skapa en koppling till datorer) en mycket bra utveckling. Motsatsen till kinect är att människor blir stillasittande vid varsin dator, och det främjar inte alls tankeverksamheten i den grad som skulle behövas, speciellt inte när det är flera individer som behöver tänka tillsammans (som i det mesta i livet alltså)

Jag är en KASAM-pilot

2012-01-08T19:44:00.001+01:00

Jag känner ibland att jag lever mitt liv som en "KASAM-pilot".
Med det menar jag att jag ständigt söker efter bättre och enklare vägar i tillvaron för att få en högre "Känsla Av SAManhang.

Begreppet KASAM, d v s känsla av sammanhang, myntades av Aaron Antonovski Han var bl a professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion University of the Negev, Beersheba i Israel.
Läs mer om honom här!

Han kunde genom sin forskning påvisa att en hög KASAM bidrar till en bättre hälsa.

För att citera Wikipedia så beskrivs de tre grundläggande byggstenarna i KASAM så här:
1. En grundläggande upplevelse av att det som sker i och utanför individen är förutsägbara, begripliga och strukturerade (begriplighet)
2. Att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga (hanterbarhet)
3. att livets utmaningar är värda att investera sitt engagemang i (meningsfullhet)

Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att en av mina starkaste drivkrafter är att öka min känsla av sammanhang. Jag tror också att denna drivkraft kan vara en av mina bästa pensionsförsäkringar i betydelsen att jag ökar min chans att ha hälsan i behåll även i högre åldrar.

En KASAM-pilot är inte samma sak som en "Kaos-pilot (namnet på en utbildning i entrepenörsskap -läs mer här). Än mindre är det samma sak som en "kamikaze-pilot" (japanska piloter som i självmord körde sina bomblastade plan rakt in i fiendens fartyg i slutet av andra världskriget).

Däremot finns små berörigspunkter till de båda andra "pilot-begreppen".
Dels bör man nog tåla en daglig dos av kaos för att om och om igen orka att prova nya lösningar och infallsvinklar på gamla utmaningar, trots att många runt omkring vill hålla fast vid det som redan finns.
Dels måste man kunna stå ut med att det kan uppfattas som man försöker göra ett slags ekonomiskt självmord när man inte håller sig till en avgränsad verksamhet med bevisad kommersiell potential utan istället ständigt riktar sin uppmärksamhet på nya möjligheter, koncept och kunskapsdomäner.

Men eftersom jag tydligen trivs väldigt bra i svängningarna mellan ordning och kaos, och dessutom inte är så känslig för proffstyckarnas åsikter kring detta med affärsverksamheter, så har jag det kanske lite lättare att få njuta den hälsosamma frukten av hög KASAM. Jag tjänar inte pengarna i första hand utan jag söker meningsfulla utmaningar att lägga min energi på. Jag styr dagligen för att hitta ännu mer KASAM. Jag är kanske en KASAM-pilot?

Jag rekommenderar förresten fler att mönstra på i livsflottan av KASAM-piloter.
Det är inte säkert att man i ekonomiska mått mätt blir så rik i sitt liv, men det är en betydligt säkra väg till ett rikt liv än att bara tjäna pengarna.

Idén om "först" och "sedan" är en styggelse i pedagogiken!

2012-01-07T12:44:00.001+01:00

Många människor har "ovanan" att dela upp saker i ett "först" och i ett "sedan" och tror att de därmed har varit effektiva. Jag vill påstå att oftast är det mycket effektivare att göra saker integrerat och samtidigt. Ta detta med de så kallade grundkunskaperna i skolan, att läsa, skriva och räkna.

Jag håller verkligen med om att läsa, skriva och räkna är grundläggande in- och uttrycksmedel.
Dessa är inte heller speciellt svåra att tillägna sig om man som elev från början ser ett värde av att lära sig använda dem och får en chans att lära sig dessa på ett sätt där man kan utnyttja sina styrkor och hantera sina svagheter.

Där går många lärare bort sig redan från början och startar istället sin pedagogik med olika nötningstekniker, gamla texter som inte engagerar barnen och ett närmast ändlöst repetitivt räknande i matteböcker.
(ja, det finns många lärare som inte gör så men allt för många som fortfarande gör det för att det inte ska vara ett problem!)

Dessa ineffektiva och motivationsdödande pedagogiska former är verkligen en styggelse som medför i sig väldigt stora variationer i den pedagogiska kvalitén ... och inget jag rekommenderar att man praktiserar om man vill vara säker på att alla barn skaffar sig dessa grundläggande ut- och intrycksmedel.

Det som jag ser som problemet är alltså inte att man lägger tid på att erbjuda våra barn grundläggande in- och uttrycksmedel. Problemet är att det görs på ett så ineffektivt och ofta studieavskräckande sätt.

Sedan saknas ofta i skolan det jag kallar "grundämnen", dvs att på både djupet och bredden lära sig hantera motstånd, tillstånd och förstånd. Ibland kallas denna typ av genomgripande förmågor för "meta-förmågor".

Jag blir ofta förvånad över att det vanligaste "mot-argumentet" jag möter när jag påtalar vikten av att utveckla skolan är att eleverna FÖRST måste lära sig läsa, skriva och räkna, och tillskansa sig basala faktakunskaper, INNAN de kan utveckla sina metaförmågor.
Dumheter! (känner jag lust att utropa)

Effektivast (och naturligast i förhållande till den mänskliga organismens mer grundläggande lärstrategier) är att man lär sig läsa, skriva, räkna och faktakunskaper SAMTIDIGT som man lär sig använda olika metaförmågor.

Tänk er ett litet barn som blir tillsagd att inte lära sig nya ord vid matbordet (där även naturlagar undersöks och sociala samspel testas) utan barnet får istället veta att först ska det lära sig att äta och sedan ska det lära sig att prata. Det barnet skulle antagligen hamna väldigt långt efter i sin personliga utveckling.

Samma sak gäller för den mänskliga organismen under hela livet. Man lär sig att cykla genom att cykla, inte genom att dela upp ämnet i kedjeunderhåll, balansteori och föreläsningar om vinnande strategier i Giro dÌtalia de senaste 20 åren.

Jag har svårt att förstå att detta skulle vara svårt att förstå :-)

Skyll inte på skridskorna när det är barmark!

2012-01-06T10:11:00.001+01:00

Jag tror inte att jag är lagd för cynism. Ändå så är det just cynism jag känner när jag ser hur många fullständigt missar sammanhangets inverkan på hur bra olika metoder och redskap fungerar.
Låt mig klargöra bevekelsegrunden för mina känslor genom en liten metafor-resa i detta med hur miljöns förutsättningar påverkar hur bra olika metoder och medel fungerar.

Om vi är en grupp individer som har lärt oss att ta oss fram på bar mark för egen maskin så har de flesta av oss utvecklat vår förmåga att krypa, gå, springa och cykla. Detta är det etablerade sättet att ta sig fram och alla tränar på sin egen förmåga utifrån vissa givna antaganden. Alla vet exempelvis att man kan ta sig fram på land men att det inte går att använda samma metoder i vatten. Några kommer dock på att man kan flyta i vattnet och utvecklar olika simstilar. Detta är dock ett väldigt långsamt och blött sätt att ta sig fram och blir mest en förströelse man ägnar sig åt när man inte behöver ta sig någonstans.

Låt oss nu tänka oss att förutsättningarna i miljön förändrar sig. Det blir plötsligt kallt, snöigt och isigt.
Helt plötsligt blir det inte alls lika lätt att ta sig fram på land med de metoder och redskap som står till buds. Däremot går det plötsligt att bokstavligen gå på vatten. Efter ett tag börjar några innovativa individer i gruppen utveckla nya redskap som drar nytta av de nya förutsättningarna i miljön. Med hjälp av snöskor kan man fortfarande ta sig fram på land trots att det är djup snö. Någon kommer på att man kan skapa en slags långsmala saker som glider ovanpå snön. Med hjälp av dessa "skidor" så går det t o m fortare att ta sig fram över land än vad man kan springa. Någon kommer på att man liksom vinklar skidorna nittio grader på bredden och gör en smal skena av dem och spänner fast sina skor ovan på dem så kan man ta sig fram väldigt snabbt på is. Helt plötsligt blir vatten det snabbaste sättet att ta sig fram med hjälp av skridskor.

Nu förändrar sig plötsligt klimatet igen, det blir varmt och all snö och is smälter.
Nu fungerar inte skidor och skridskor alls lika bra. De fungerar egentligen inte alls.
Gruppen inser att man bör använda en uppsättning metoder och redskap när det är varmt och en annan när det är kallt. Man anpassar alltså metoder och redskap efter förutsättningarna. Det råder heller ingen tvekan om vilket klimat man har att göra med. Alla i gruppen uppfattar om det är varmt eller kallt ute.
Den som försöker ta sig fram med skridskor på bar mark försöker liksom inte skylla på skridskorna för att det är svårt att ta sig fram. Det är inte heller någon som kommer på idén att springa till affären om det ligger en meter djup snö utanför dörren.

Låt oss nu byta sammanhang från att ta sig fram i landskapet till att lära sig nya saker.

Tänk er att vi befinner oss i ett klassrum i ett visst klimat, låt oss kalla klimatet för industrisamhället. Framme vid en svart tavla och en kateder står en högt aktad lärare som kan allt eleverna behöver veta för att bli fullgoda samhällsmedborgare. Metoden för att ta sig fram i kunskapslandskapet är att läraren pratar och visar bilder och eleverna antecknar och repeterar högt vad läraren har sagt. Elevernas uppmanas att läsa vissa böcker och vid jämna mellanrum får de bevisa att de kan det som de förväntas kunna genom att prestera i olika muntliga och skriftliga prov. Eleverna kan svara rätt och de kan svara fel. Utifrån svaren gör läraren en bedömning av hur mycket varje elev kan och ger dem sedan något som kallas för betyg. Betygen används sedan som ett urvalsinstrument när eleverna erbjuds olika karriärvägar. De som blir utvalda får de höga posterna i samhället och får i uppgift att vara tänkare. De som inte blir utvalda, dvs majoriteten, får mest använda sina armar och ben i sitt dagliga värv. Själva tänkandet och planerandet i organisationerna sköts av experter och verksamheterna är väldigt stabila. Man erbjuder i stort sett samma tjänster och produkter år efter år. Självklart sker ibland stora förändringar men det handlar mest om att flytta om samma människor på olika positioner. Själva grundstrukturen i samhället är densamma. Det är alltid barmark.

Nu förändras klimatet drastiskt, låt oss kalla det kunskapssamhället. Som en effekt av informationsteknologin så kopplas allting på jorden ihop i globala flöden av information, kapital och energi. Människor och varor har lättare att röra sig mellan olika geografiska platser och konkurrensen mellan olika företag (och t o m länder) ökar dramatiskt. Alla livscyklar blir kortare, både på produkter och på kunskap, och det börjar bli svårt för både organisationer och experter att hänga med. Allt ska gå snabbare, bli billigare och bättre, annars så försvinner medborgarna, kunderna och jobben till ett annat land. Nu gäller det att alla i alla organisationer bidrar aktivt i både tänkande och planering. Det räcker inte med att ha vissa kunskaper, man behöver vara väldigt duktig på att kunskapa för att ta sig fram.

Klimatet är ett annat, en del uppfattar det säkert som kyla och is, men det är ändå förvånansvärt många som inte verkar uppfatta att de befinner sig i ett annat klimat. Man hör förstås många prata om att det är kyligare tider, men ofta påstås i nästa andetag att det bara gäller att ta i mer för att hålla värmen uppe.

Låt oss ta klassrummet igen som ett tydligt exempel på vad som nog får kallas för en förträngning av att förutsättningarna har förändrat sig.
Fortfarande har vi lektioner i separata ämnen som genomförs i något vi kallar klassrum trots att informationsteknologin ger eleverna tillgång till både duktiga lärare i många ämnen, konkreta sammanhang som kopplar ihop alla ämnen och information överallt utanför skolan.
Fortfarande så förväntas läraren kunna allt som eleverna behöver kunna trots att livscykeln på kunskap blir kortare och kortare.
Fortfarande försöker vi mäta elevernas kunskap baserat på att alla ska kunna samma sak vid samma tidpunkt i sina liv, och dessutom kunna uttrycka denna kunskap med precis samma uttrycksmedel.
Fortfarande anses betyg vara ett användbart urvalsinstrument till högre studier och högre poster i samhället trots att alla individer behöver vara duktiga på att tänka i dagens organisationer och att de flesta av de yrken som kommer att finnas om 20 år inte finns idag.

Visst genomförs många pedagogiska experiment men alltid inom ramen för den befintliga skolstrukturen. Man inför exempelvis något man kallar Problembaserat lärande (PBL) men i praktiken är de flesta fortfarande kvar i klassrummet (en artificiell miljö), man använder "låtsas-exempel" i praktikfallen (som inte engagerar eleverna) och försöker sedan mäta kunskaperna enskilt hos de olika individerna (trots att man jobbar i grupp) enligt den gamla bedömningsmallen. Självklart fungerar det inte, det är som att försöka åka skridskor på barmark.
Att då vilja gå tillbaka till "katederundervisning" och kalla PBL en dålig metod istället för att fundera på varför PBL inte fungerar är i min föreställningsvärld en allvarlig förträngning av sammanhangets betydelse för att metoder och redskap ska fungera. Detta framkallar cyniska känslor hos mig.

Samtidigt så vet jag att det antagligen handlar mycket om att människor försöker hitta sin plats i en ny tid. De som är framgångsrika i ett system vill inte gärna förändra själva systemet. Om systemets egenskaper förändras så försöker man hitta missdådarna som har förstört systemet istället för att försöka anpassa själva systemet till de nya förutsättningarna. Alltså är det i denna referensram inte själva skolstrukturen det är fel på när det är svårt att ta sig fram utan problemet är att man inte tar i ordentligt för att hålla värmen uppe. Om vi bara blir effektivare i klassrummet och mäter kunskaperna oftare så kommer vi att få ordning på systemet igen. Jag vill påstå att det är referensramen som är för trång om man på allvar för denna typ av resonemang. Om man inte uppmärksammar i vilket klimat man verkar så blir det väldigt svårt att anpassa både metoder och redskap så att de fungerar på bästa sätt.

Men, jag tror ändå inte att cynismen kan slå rot i mig på allvar. jag har en alldeles för stor tilltro till människans förmåga att konstruktivt anpassa sig till nya förutsättningar. Jag får helt enkelt bli bättre på att levandegöra det kilmat vi lever i och sedan hjälpa fler att hitta på motsvarigheten till skidor och skridskor. Det kom förresten några centimeter snö i natt.

Fet, stressad och prylgalen - är tomten verkligen en bra förebild?

2011-12-26T16:21:00.001+01:00

Det är underligt att barnen blir till så bra medmänniskor som de faktiskt blir.

Jag tänker då på att vi fullkomligt bombarderar dem med dåliga förebilder att motsatsen vore mer förväntad.

Nu när julen är på väg att stänga dörren för denna gång så får det mig att tänka på karaktären "Tomten" som vi impregnerar våra små med från den första julen som de finns i jordelivet.

Egentligen tänker jag mer på rolltolkningen av Tomten (ja, jag tror att det är en fiktiv figur).

I alla rolltolkningar är det tre karaktärsdrag som lyfts fram:
1. Tomten är gammal, fet och trött
2. Tomten släppar hem alla onödiga prylar man kan tänka sig
3. Tomten har mycket att göra, känner sig stressad att fara vidare och hinner inte stanna upp

För att summera karaktären så är det alltså en figur som lever ett ohälsosamt liv, som har gjort konsumtions till en livsstil (utan minsta känsla för miljön) och som aldrig lever i nuet utan alltid ska stressa vidare.

Till detta kommer det faktum att Tomten verkar gilla sprit.
Ja, det ingår egentligen inte i rolltolkningen utan får sägas tillhöra "metabudskapet" som barnen mycket tydlig fångar från både ren vetenskaplig observation (han luktar alkohol) och från praktiska beteendestudier (ska inte tomten ha en liten hutt?).

Att han dessutom har svårt att skilja på "mitt och ditt" (varför skulle han annars sno pappas skor och använda den säck som man har sett ligga ute i garaget hela december) gör ju honom inte till en bättre förebild.

Vi kanske kan skylla en del av missären på dålig skådespelarutbildning hos våra pappor (ja, jag vågar påstå att denna roll blir svårare att byta kön på än på våra präster) men det försvarar ändå inte detta tvivelaktiga budskapet till våra små.

Vi kan knappast förvänta oss att den yngre generation inte gör om våra egna misstag om vi inte ger dem bättre förebilder...än Tomten!

Del 5 - Varför jag kan det jag kan, vet det jag vet och gör det jag gör

2011-12-26T13:09:00.002+01:00

-Hej, jag gillar era idéer! Kan jag få vara med på ett hörn?
-Visst, vad vill du göra?

Ungefär så startade min relation med Tom Tits Experiment där jag i praktiken arbetade ett par år med all utåtriktad verksamhet, från hur värdarna arbetar i utställningen (på tekniska muséet kallades personalen i utställningen för "vakter", en helt annan tankemodell) till hur man gör PR i tidningar genom en fiktiv figur med namn Tom Tit.
Namnet Tom Tits Experiment kommer från en fransk bok ”La Science Amusant par Tom Tits” av Arthur Good som gavs ut 1880. Där visades fysikaliska fenomen och tekniska principer med hjälp av vardagsföremål.

Den som startade Tom Tit var Klas Fresk och han var bl a lärare på Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, även kallad HLS. Han var mycket kritisk till HUR man lärde ut naturvetenskap, teknik och matematik vid Sveriges skolor och ville visa hur man skulle kunna väcka elevernas intresse genom olika typer av interaktiva demonstrationer och experiment. Han hade varit och sett något som kallades för ett "science centre" i San Fransisco vid namn Exploratorium (idag kallar de sig ett museum för vetenskap, konst och mänsklig varseblivning) och bestämde sig för att göra något liknande hemma i Södertälje.
Han kontaktade Håkan Waldenström, en duktig arkitekt och scenograf (som jag lärde känna under sommarteateruppsättningen av MacBeth på Torekällberget, se del 3) och de hyrde in sig på konsthallen i Södertälje. Med hjälp av flera pedagoger, konstnärer och scentekniker så skapade de en "provutställning" för att både testa formerna för olika experiment och intresset från allmänheten. Intresset var stort! Efter ett par månaders utställning var konsthallen tvungen att lägga om golvet efter det stora slitaget från fötter av alla åldrar som tillbringade timmar i denna interaktiva utställning.

Jag kom med i teamet när de 1986 hyrde in sig på 480 kvadratmeter i en stor industribyggnad som då kallades "Centrifugen" (här startades Alfa Laval, och bara några hundra meter därifrån startade också både VABIS, som blev Scania, och läkemedelsföretaget Astra som idag heter AstraZeneca. Tre av Sveriges största företag och exportsuccéer startades alltså i samma kvarter).

Min uppgift blev att jobba med hur vi samspelade med besökarna i utställningen men också med marknadsföring och PR. Klas hade ett väldigt spännande sätt att berätta och visa olika fysikaliska fenomen och tekniska principer med hjälp av vardagsföremål och jag testade ivrigt hur vi skulle kunna skapa en arbetsform för hur all personalen i utställningen skulle kunna samspel med besökarna på samma sätt.

Ett par månader innan Tom Tit öppnade så medverkade vi på en barn- och ungdomsmässa i Sollentuna och jag experimenterade friskt med olika former för att locka in publik i vår monter och sedan under lustfyllda former hjälpa dem att lära sig olika saker. Ibland hade jag fått själva kunskapen om fysiken om bakfoten och blev vänligt uppdaterad av Klas och en annan lärare från HLS, Patrik Waldenström, men de uppmanade mig alltid att fortsätta experimentera med de didaktiska formerna och hitta på ännu bättre berättelser och övningar. De brukade säga att det är viktigare att väcka intresset än att få allt rätt från början. Varje gång jag drog igång en liten "show" så hade vi fullt i montern och jag började formulera tumregler för hur vi i den stora konkurrensen om uppmärksamhet på mässan ändå alltid lyckades locka till oss besökare och sedan involvera dem i en interaktiv demonstration.

Det slår mig att jag personligen arbetar väldigt mycket enligt dessa tumregler även idag:
-Visualisera med fysiska föremål som fångar uppmärksamhet och väcker nyfikenhet
-Realisera meningsfulla sammanhang genom spännande berättelser och benämningar
-Involvera deltagarna genom att låta dem se, höra, röra och göra i undersökningar och simuleringar
-Reflektera genom att uppmana deltagarna själva formulera lärdomar på flera olika sätt

Om du besöker Tom Tits Experiment idag så kan du i praktiken se hur man fortfarande arbetar enligt dessa tumregler. Genom att INTE sätta upp skyltar som beskriver det "rätta sättet" att närma sig olika experiment (som i praktiken är interaktiva demonstrationer) så kan både en ivrig 3-åring och en erfaren 70-årig professor få ut mycket av samma experiment utifrån sin egen kunskapsnivå och referensram.

Jag minns att jag redan då i oktober 1987, när Tom Tit öppnade, hade en stark känsla av att barn egentligen inte behöver Tom Tit. De experimenterar redan av egen drivkraft med allt i sin tillvaro. De som istället verkligen har nytta av Tom Tit är de vuxna. Många har på sin resa genom skolsystemet fått sin naturliga upptäckarlusta förminskad och försöker hitta "det rätta svaret" på alla frågor som ställs (ofta av någon annan än de själv, t ex av en lärare), istället för att leta efter många olika svar på varje fråga. Jag föreslog för Klas att vi inte skulle ha en "barn-profil" på Tom Tit utan istället börja bygga upp en vuxen-profil. Jag hade bl a kontaktat både IBM och Apple för att de skulle bli sponsorer i byggandet av en dator helt i trä (för att visa grunden i digital teknik, ettor och nollor, dvs antingen så går det eller så går det inte, och med hjälp av denna kombination av ettor och nollor som skapas all programvarukod). På så sätt tänkte jag att vuxna skulle se på Tom Tit som något väldigt modernt och viktigt för vuxna och inte bara som något lekfullt för barn. Jag var också ivrig att vi skulle svara ja på olika förfrågningar vi hade från olika delar av världen för att på så sätt få större spridning av Tom Tits mission och samtidigt öka våra intäkter.

Tyvärr hade Klas vid den tiden inte öra för den typen av tankar. Han drevs av folkbildningsideal och var avvaktande mot det som han upplevde som "kommersiellt". Han var också helt inställd på att utveckla lärarutbildningen på HLS och då ville han inte att Tom Tit skulle lämna sin barn-profil.
Jag lämnade Tom Tit samtidigt som just HLS och Södertälje kommun startade en stiftelse tillsammans för att driva Tom Tits Experiment i syfte att erbjuda skolor stöd och inspiration i undervisningen inom naturvetenskapliga ämnen.

Till saken hör förstås också att jag var 22-årig idévulkan som alltid startade fler projekt än vad jag kunde ro i land (enligt den evolutionära idén om att om man föder tillräckligt många idéer så kommer fler bra idéer att överleva, och vilka som överlever vet man inte innan man har testat) och Klas hade svårt att se den bakomliggande analysen i mina förslag som liksom drunknande i ett hav av idéer och ungdomlig entusiasm.

Ungefär 15 år senare började Tom Tit försöka styra om sin verksamhet för att även rikta sig mot vuxna men detta är förstås ingen enkel sak att lyckas med efter så många år av "barnslig" profilering.

Även om jag inte delade Klas syn på hur Tom Tit borde utvecklas så var jag starkt präglad av hans syn på vad som lärdes ut på lärarutbildningen. Det var självklart för mig att INTE utbilda mig på en högskola som låg ljusår efter när de gällde de didkatiska formerna. Varför skulle jag lägga flera år på en utbildning som byggde på en gammal syn på på hur undervisning ska bedrivas, dvs i ett klassrum, när jag redan hade fått praktisera i motvind som lärare i gamla klassrum under ett helt år och sedan fått uppleva hur lärmiljöer och metoder borde vara utformade för att ge en naturlig dragkraft i lärandet?

Jag förstår att lärarutbildningen har utvecklats sedan i slutet av 80-talet men ännu verkar idén om den gamla heliga treenigheten finnas kvar: lektionen, ämnet och provet. Denna kvarleva från industrialismens era utmanar jag så fort jag får en chans och även om jag på olika sätt kallas "kättare" av de troende i denna gamla skolstruktur så vet jag att det finns en skön värld bortom klassrum, kunskapsfragmentering och testkultur.

I nästa avsnitt på min resa i didaktikens inflytande på mitt liv så kommer jag att berätta om hur och varför jag startade ett ämnesdidaktiskt center för matematik i Nacka och ett "Smart Sport Campus" i Järna.

Variationen är det normala och konformismen det onormala!

2011-12-23T08:41:00.003+01:00

Höjden av flum är att försöka stöpa alla individer i samma form och sedan skylla på flum när det inte fungerar.
Det som inte är flum är att ta till sig den självklara insikten att det är variationen mellan olika individer som är det normala.

En del hävdar att konformismen handlar om rättssäkerhet, att alla ska få samma chans i likvärdighetens namn. Jag hävdar att likformigheten är rätt osäkert om man i praktiken vill ge alla individer en ärlig chans att bli sitt bästa jag.

Om lärare och andra skol-tyckare fortsätter att prata mer om hur man utformar och använder konforma bedömningsmallar än om hur man drar nytta av det som är normalt, dvs variationen, så sitter vi ohjälpligt fast i en tankemodell av tester och urval.
Vi behöver inte testa att eleverna har nått samma kunskapsmål samtidigt, vi behöver ge våra barn och ungdomar en ständig, förväntansfull och mångfacetterad feedback i deras kunskapande och personliga utveckling.
Vi behöver inte göra urval bland eleverna för intagningar till högre studier, vi behöver hjälpa våra barn och ungdomar att göra sina vägval för att på vägen kunna hitta sina vägar till att bli sina bästa jag.

Dessa två självklarheter, förväntansfull feedback och stöd i vägval, lever inte en skola upp till som våra barn och ungdomar upplever som både meningslös och menlös.

Meningslös i betydelsen att de flesta barn och ungdomar har svårt att se den direkta nyttan med mycket av de som ska läras in, bortom "för att du ska få bra betyg och få en plats i urvalet".
Menlös i betydelsen att de vuxna i praktiken accepterar att många våra barn och ungdomar inte är motiverade i skolan och därför hittar på olika sätt att bortförklara det kompakta ointresset med olika versioner av "Vi vuxna har för dåliga förutsättningar och löner. Skolan har för otydliga kunskapsmål som följs upp för sällan. Eleverna är för bekväma och lata".

Jag vill påstå att detta cirkelresonemang inte håller längre.

Nu är det hög tid att se sanningen i vitögat och sluta driva flummiga resonemang om flumskolor, bedömningsmallar och myndighetsutövande urval.
Nu är det mer än hög tid att utforma en skola som låter människor bli sitt bästa jag med hjälp av variationen, inte trots variationen.

Det är variationen som är det normala och konformismen som är det onormala!

Död åt konformismen!
Leve variationen!

Bättre sky än illa jäkta!

2011-12-17T07:34:00.002+01:00

Jag tror att man bör träna in ett lagom obehag för hälften av alla saker man trängtar efter.
På så sätt slipper man förgås innefrån av ett slags "njutningshets".

Överallt bombarderas vi av budskap som handlar om att vi ska ta till vara allt det fina som finns runt omkring oss.
Vi ska söka njutningen i vardagen, unna oss det bästa när vi väljer mellan olika produkter och tjänster och vi ska öppna våra ögon och sinnen för spännande upplevelser.

Vi ska inreda våra hus och trädgårdar så att vi verkligen känner oss hemma i våra personliga uttryck.
Vi ska köpa äkta råvaror och ge matlagningen den tid den behöver för att locka fram båda smaker och dofter till vår långsamma oh njutningsfulla middag.
Vi ska göra roliga saker tillsammans med våra barn utan att snegla på klockan eller tvätten.
Vi ska söka efter ett arbete där vi får utvecklas som människor i en kreativ frihet att göra en skillnad i världen.
Vi ska odla våra relationer med våra riktiga vänner och ta oss tid att vara i nuet och tala om de viktiga sakerna i livet.

Det finns dock ett stort problem med denna kanonad av njutning och trivsel.
Vi hinner inte med att göra allting vi vill!

Om vi ska klämma in så många olika tidskrävande ingredienser i vårt dagliga livsrum så krävs det en enastående logistik och en minutiös planering. Annars får vi inte de olika aktiviteterna att passa ihop med varandra.

Då uppstår en paradox.
För att få tid och frihet att göra allt det vi vill krävs mycket tydliga ramar i tid och rum för de olika inslagen i livspusslet ska passa ihop.
Sättet att skaffa oss frihet gör att vi känner oss inlåsta i planering och logistik.

Mitt förslag för att ta oss ur denna låsning är helt enkelt att inte vilja göra så många saker.
Färre saker att passa in i tiden ger oss färre beroenden och mer tid till varje sak.

Men om vi tycker om så många saker, hur ska vi då kunna välja mellan dem och avstå vissa av dem?

Ja, min idé är i sin enkelhet att vi ser till att vi inte tycker om lika många saker.
Om vi tränar in ett lagom obehag för hälften av alla saker vi trängtar efter så blir det ju hälften så många saker vi vill göra.

Bättre sky än illa jäkta!

Del 4 - Varför jag kan det jag kan, vet det jag vet och gör det jag gör

2011-12-11T08:32:00.001+01:00

(snabb genomläsning av de tidigare delarna rekommenderas om du inte har läst dem ännu :-)

Jag skulle alltså plötsligt vikariera en månad som lärare i matematik och NO på Ronnaskolan. Den jag skulle vikariera för (Mikael) skulle göra sin repmånad i det militära och min roll var egentligen ingen annan än att fullfölja Mikaels lektionsplanering.

Jag pratade med honom i telefon och skrev små anteckningar i ett kollegieblock samtidigt som jag bläddrade i mina formelsamling som jag hade kvar från min tid på gymnasiets naturvetenskapliga linje. Jag skulle ha klasser i alla årskurser på högstadiet med lektioner i både allmän och särskild matematik (vilka usla begrepp för olika svårighetsnivåer tänker jag nu när jag skriver detta). Jag skulle dessutom ha några klasser i NO. Det visade sig också att Mikael var s k "klasslärare" för en klass och jag hade några lektionstimmar under den kommande månaden där jag skulle hjälpa "mina" elever med sin planering.
"-Håll dig bara till min planering så ska det nog gå bra" var det sista Mikael sa innan han åkte iväg på sin repmånad. Redan den första dagen så insåg jag att "vad" man ska ha lektion kring är det minsta problemet. Den stora utmaningen är "hur" (det jag idag vet kallas för didaktik).

Jag var egentligen inte orolig för att mina ämneskunskaper skulle räcka till. Jag hade gått ur naturvetenskapligt gymnasium bara ett och ett halvt år tidigare och det mesta av skolkunskaperna fanns kvar med lite repetition. Däremot funderade jag mycket på hur jag skulle kunna intressera dessa ungdomar för att koncentrera sig på just det som jag enligt lektionsplaneringen ville att de skulle lära sig på just 40 minuter och vid en speciell tidpunkt under veckan. Det hade gått tillräckligt kort tid från dess att jag själv var elev för att jag skulle kunna leva mig in i dessa små hormonstinna individers föreställningsvärld. Om man går omkring och är förälskad, är morgontrött och inte tycker att matematik är speciellt kul så räcker det liksom inte med att det står någon vid en tavla och ritar formler för att man ska gå igång (i varje fall inte på det läraren vill att man ska gå igång på).

Helgen innan min första skoldag så gick jag igenom vad jag själv hade lärt mig om lärande från min egen skoltid. Från mellanstadiet hade jag lärt mig att planera mitt eget lärande och hur man formulerar användbara kunskapsmål så att man vet hur man ligger till. I högstadiet hade jag lärt mig att det är en stor skillnad mellan olika lärare och att läraren verkligen gör skillnad (för hur motiverad man blir som elev). Jag hade också fått en bra inblick i livet som lärare "bakom kulisserna" eftersom jag hade jobbat sida vid sida ihop med flera av mina lärare i olika teateruppsättningar och därför kommit dem in på livet. I gymnasiet så hade jag lärt mig både att samarbeta med mina klasskamrater i olika studiegrupper och att leda grupper i kreativa processer (jag syftar då på både mitt engagemang i elevrådet och de otaliga revyer som jag satte upp).

Jag skrev ner några minnesregler som jag tänkte hålla mig till i min egen roll som lärare. Jag har förstås inte kvar lappen som jag skrev på men jag minns nästan minnesreglerna ordagrant eftersom det bara var fem meningar, "inte fler än handens fingrar" minns jag att jag tänkte):

-Jag måste själv ha klart för mig vad jag vill att eleverna ska lära sig på varje lektion ... men för eleverna berättar jag varför vi kommer att lära oss olika saker

-Inledd alltid lektionen med något intresseväckande som fångar elevernas uppmärksamhet (utgå från att de är omotiverade och ofokuserade när de kommer in i klassrummet)

-Jag ska röra mig bland eleverna när jag presenterar saker och lämna saker i händerna på dem som hjälper dem att komma ihåg (och då låser jag mig inte heller att bli ståendes vid tavlan och katedern)

-Jag ska låta eleverna visa och berätta om många olika sätt att lösa uppgifterna så att de blir involverade och kan ge varandra tips på hur man kan lära sig samma saker på olika sätt

-Jag ska försöka uppmärksamma varje elev genom att prata med dem och se dem i ögonen innan lektionen är slut.

Det skulle förstås brutalt tydligt visa sig att det var en ganska stor skillnad mellan att veta vad jag ville göra som lärare och sedan lyckas med att göra det.

Jag kom till skolan redan halv åtta för att vara säker på att jag skulle hitta till både expedition, lärarrum och det första klassrummet jag skulle ha lektion i. Redan på skolgården så ropade några elever om jag var vikarie. Jag svarade lite vagt i farten och hastade vidare. Bakom mig hörde jag några hånfulla kommentarer om att jag inte verkade bry mig om dem. Vad då bry mig? Jag hade ju inte börjat ännu? Jag visste ju inte ens om jag var "deras" lärare. När jag anmälde mig på expeditionen så fick jag knappt ett ögonkast av en trött vaktmästare som däremot hade energi nog att ge mig förmaningar om att vara rädd om den huvudnyckel som jag kvitterade ut. Jag letade mig fram till lärarrummet och klev in. Ingen annan lärare var på plats. Jag satte mig vid ett bord och plockade med papper och böcker för dagens lektion. När det var en kvart kvar till första lektionen så reste jag mig för att leta upp klassrummet där jag skulle hålla min första lektion. På vägen ut ur lärarrummet stötte jag ihop med flera lärare som sa ett hastigt "hej" och sedan skyndade vidare. Jag stod och tittade lite sökande omkring mig för att försöka lista ut åt vilket håll jag skulle gå för att hitta klassrummet. En elev såg min osäkerhet och tog mig bokstavligen i handen och ledde mig till klassrummet. Utanför dörren till klassrummet stod redan flera elever som suckade när de såg mig. "-Åhh, vikarie, typiskt". Jag öppnade dörren och de släntrade in och satte sig på olika platser i klassrummet. Jag insåg att jag inte visste om alla var där. Jag letade fram en klasslista och började ropa upp namn. Under de närmaste tio minuterna fortsatta det att komma in elever i klassrummet med olika förklaringar till att de var sena. Tvärt emot min lektionsplanering så började jag rita på tavlan och berätta vad vi skulle lära oss denna lektion. Några pratade längst bak i klassrummet och jag bad dem vara tysta. Jag pratade och pratade och pratade ... och plötsligt ringde det en klocka och eleverna reste sig. Det visade sig att lektionstiden var slut. Och det var jag också!

Jag minns faktiskt inte så mycket av denna första dag som lärare på en högstadieskola i Ronna. När jag kom hem efter dagen var jag en mental härdsmälta och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara av en hel månad med dagar som denna. När jag hade sovit någon timme så vaknade jag, tog lite att äta och satte mig med min lista med minnesregler för hur jag hade tänkt mig att agera i rollen som lärare. Jag insåg att jag hade gjort precis tvärt om på varje punkt. Jag hade pratat om vad eleverna skulle lära sig istället för varför. Jag hade börjat lektionerna med något så tråkigt som upprop istället för att starta med något intresseväckande. Jag hade blivit ståendes vid tavlan och pratat hela lektionerna. Jag hade tystat de elever som pratade och jag hade visat "det rätta sättet" att lösa olika uppgifter. Jag hade sett på klassen som en anonym massa som jag skulle "hantera" och inte som enskilda individer som jag öppnade en relation med. Det var väl ingen överdrift att påstå att jag inte var speciellt imponerad av mig själv. Jag bestämde mig för att sänka ambitionsnivån och koncentrerar mig på att överleva. Jag tänkte att jag i första hand får lära mig att hitta på skolan. Jag kunde kanske be några elever hjälpa mig att hitta?

Nästa dag stannade jag till på skolgården och pratade med de elever som stod där. Jag berättade att jag var vikarie och jag frågade om de kunde visa mig runt på skolan så att jag skulle kunna hitta bättre. De sken upp, berättade glatt om sig själva och skolan. Jag fick en kunglig guidning och blev presenterad för alla som vi mötte på vår väg. När jag skulle ha min första lektion för dagen så visste redan flera av eleverna vad jag hette. Jag blev stående i dörren till klassrummet och hälsade på alla elever som gick in. De verkade förvånade över uppmärksamheten och när jag började lektionen så hade jag allas uppmärksamhet på mig. Jag tystnade, plockade upp några saker i min väska (jag hade vikt ihop några olika geometriska figurer) och gick sedan ut i klassrummet och lade de geometriska figurerna på några av borden i klassrummet. Jag gick till tavlan och skrev: "Hur räknar man ut volymen på en sådan här?". Sen var jag tyst. Någon frågade vad deras figur hette och en annan elev svarade att det var en kub. Jag svarade att det stämde att den hade lika många sidor och hörn som en kub men att den inte hade lika långa sidor och därför kallar vi den för ett "rätblock". Spontant skrev de som hade rätblocket en lapp som de lade under sin figur. Alla elever som hade en figur började skriva egna lappar med namn på sina figurer. Jag bad alla grupper av elever som hade bildats kring de olika figurerna att berätta vad deras figur hette. Sedan frågade en elev hur man skulle kunna komma ihåg alla konstiga namn. Ja, hur kan man komma ihåg alla konstiga namn, svarade jag. En elev föreslog att man skulle kunna döpa figurerna, t ex till "Rätblocket Kylis" (sedan följde en utläggning om att kylskåp ser ut som rätblock och därför är det lättare att komma ihåg). Alla elever hakade på och började ge sina figurer associativa namn som skulle göra det lättare att komma ihåg vad de heter. Att vi genom denna övning kopplade alla geometriska figurer till vardagsföremål var liksom inget jag hade planerat, det bara blev så när jag lät eleverna associera fritt. Jag tittade på klockan och såg att vi bara hade fem minuter kvar på lektionen. Jag sa att om vi kan räkna ut volymen på exempelvis ett rätblock då kan vi också räkna ut hur mycket vi får plats med i ett kylskåp. Till nästa lektion vill jag att ni funderar på hur man räknar ut volymen på de olika figurerna. -"Är det en läxa"? - "Nädå, det är bra att kunna", svarade jag spontant. När eleverna lämnade klassrummet pågick ivriga diskussioner om hur man gör för att räkna ut volymer.
När jag stod ensam kvar i klassrummet så undrade jag lite vad som hade hänt. Jag skrev några minnesanteckningar om hur jag hade genomfört lektionen och gick vidare till nästa klassrum där jag skulle ha fysik. Dörren hade gått i baklås och jag sa att vi får väl ha lektionen utomhus istället. "-Hur då", frågade en elev och jag svarade, "Ja, hur då". Sedan gick hela gänget ut tillsammans med mig ivrigt diskuterandes hur man skulle kunna lära sig fysik utomhus...

Under den månad som gick så upplevde jag att jag inte riktigt visste i förväg exakt vad som skulle hända på lektionerna men att jag kunde improvisera på ett involverande sätt utifrån de kunskapsmål jag hade formulerat för de olika lektionerna. Jag upplevde också att jag var lärare hela tiden, inte bara på lektionerna. I lunchmatsalen kom elever fram från olika klasser och årskurser och satte sig vid mig. Luncherna kom att utvecklas till samtal om allt möjligt i elevernas liv och inte sällan pratade vi om saker som de höll på att fundera på inom matematik och NO. När månaden hade gått så var det dags att tacka för mig och på fredag eftermiddag det stod en liten elevskara utanför lärarrummet och frågade om jag inte kunde stanna. Rektorn gick förbi och hörde vårt samtal. Då fick jag på stående fot ett erbjudande om att vara "fast vikarie" under det kommande läsåret och hoppa in överallt där det behövdes. Jag hade kanske lite andra planer i mitt liv än att vara lärare i en högstadieskola men kunde inte med att tacka nej inför ögonen på de elever som stod kring mig.

Ja, så startade i praktiken min lärarutbildning i form av en VFU (verksamhetsförlagd utbildning) som hette duga. Jag fick lära mig att samspela med lärarkollegor, att inte ta alla elevers personliga problem på mina egna axlar och framför allt hur man utformar undervisningen så att man engagerar eleverna. Jag trivdes bra i rollen som lärare och även om jag tidigare i mitt liv hade bestämt mig för att inte gå på högskola så funderade jag på att söka lärarutbildningen på det som då hette HLS (högskolan för lärarutbildning i Stockholm). Nu blev det inte så. Två stycken lärare på just HLS var mycket kritiska till vad som lärdes ut på lärarhögskolan. De ville skapa en mycket bättre utbildning inom naturvetenskapliga ämnen och matematik. De ville starta Tom Tits Experiment.

I nästa del på min minnesresa i didaktikens inflytande på mitt liv så berättar jag om min tid på Tom Tits Experiment.

Del 3 - Varför jag kan det jag kan, vet det jag vet och gör det jag gör

2011-12-04T09:19:00.001+01:00

Om du inte läst del 1 eller del 2 så är det bra att göra det först, blir liksom lättare att hänga med.

Jag hade precis muckat från min militärtjänstegöring och stötte på två av mina vänner från gymnasietiden, Torbjörn Westerberg (idag scenograf, skådespelare och skyltmakare) och Andreas Nilsson (nog mest känd som han den kroppsliga och roliga i REA-gänget på Börsen, men han har också varit Disneys officiella Kalle anka röst i Skandinavien under flera årtionden). De berättade att de var med i en stor sommarteateruppsättning på Torekällberget i Södertälje. Magnus Bergkvist (senare chef för Riksteatern) skulle sätta upp Macbeth i en makalös utomhusscenografi på en utegård bland de gamla husen från sekelskiftet (alltså skiftet mellan 1800 och 1900). Jag frågade om det fanns någon plats för mig i produktionen, jag var ju sugen på att lära mig allt om teater.

Torbjörn tog med mig till produktionskontoret där producenterna Sofi Lerström och Ingegerd Herlitz (då gick dessa båda Dramatiska institutets producentutbildning, idag är de etablerade producenter där t ex Sofi blev VD för Drottningsholms slottsteater i mars i år) satt och det tog väl en kvart innan vi kom överens om att jag skulle bli deras producentassistent.

(Jisses vilken "name dropping" det blev när jag börjar räkna upp alla namn men det fyller sin funktion i berättelsen)

Nåja, på varje position i denna uppsättning på Torekällberget 1985 så fanns väldigt begåvade människor som idag är etablerade skådespelare, scenografer, ljussättare, kompositörer, kostymmakare och många av dem jobbar också i andra branscher men har med sig hela sitt teaterkunnande. Exempelvis scenografen Håkan Wannerberg är också arkitekt och det är han som ligger bakom den grundläggande utformningen av Tom Tits Experiment i Södertälje (återkommer om min tid tillsammans med Tom Tit i ett senare avsnitt i min minnesresa i didaktikens inflytande på mitt liv).

Under tre månader levde jag med denna teateruppsättning. På förmiddagarna jobbade jag med producenterna. På eftermiddagarna följde jag med i repetitionerna och på kvällar och nätter jobbade jag med scenografi-teamet, ljussättar-teamet, tekniker-teamet m fl. Jag började alltid med frågan "kan jag hjälpa till med något?" och när jag höll på att hjälpa någon med något så ställde jag frågor om hur de tänkte, hur saker fungerade och vad som var viktigt för att det skulle bli bra.

Där satt jag mitt i natten med Petter Åbäck (tekniskt geni och ljudsättare i denna uppsättning) och fick en personlig genomgång hur hela ljudsystemet fungerade och hur man skapar harmoniska ljudbilder även i utomhusmiljö där man har måsskrik, vind och mopedljud att ta hänsyn till. Där hängde jag i ljusriggen med Jan Guiedo (om möjligt ett ännu mer genialisk inom teknik och ljussättare) och fick lära mig hur ljus, skuggor och färger samspelar och hur man skapar olika rum i rummet med hjälp av ljus. Där satt jag med Anders Lerner (dramaturg som hade gjort en nyöversättning av Shakespeares Macbeth, idag en av kulturcheferna i Södertälje, och fick förklarat för mig hur man bygger upp manus och vad som skapar bra berättelser. Han passade också på att ge mig en "crash course" i både Shakespeares värld och mer allmän teaterhistoria. Där stod jag med producenterna Sofi och Ingegerd framför de komplexa planerna av alla aktiviteter, människor och resurser som skulle synkas och fick massor av tips kring både planering och ledarskap. Ibland var jag repetitionsassistent åt regissören Magnus och jag kunde se hur han växlade i olika typer av ledarskap beroende på vilken skådespelare han regisserade och hur han använde olika sätt att visa och berätta för att nå in till ensemblen med de idéer han hade. Ibland satt jag med någon av skådespelarna (Rickard Wolf, Marie Rickardsson, Pia Johansson, Tomas Oredsson, Lars-Göran Persson m fl) och fick höra de berätta om hur de närmar sig en roll och hur de gör för att komma ihåg så mycket text och och rörelser på scenen (de kommer ihåg texten GENOM rörelserna kan jag berätta för er som tror att de bara nöter in texterna i huvudet som de sedan rabblar).

I mitten av Juli var det premiär och människor vallfärdade till Torekällberget för att se denna fantastiska uppsättning. Varje kväll jobbade jag tillsammans med Torbjörn som scenassistent för att sköta diverse tekniska saker som skapade olika sceniska illusioner (från de mer subtila effekterna som att blod skulle droppa på himmelen till att hela den bakre fondväggen, som liknade en skog, skulle röra sig framåt mot publiken innan den plötsligt ramlade till marken precis framför dem samtidigt som vi släppte ner en helt vit fondvägg till slutscenen). Under hela föreställningen kommunicerade alla intensivt (kapellmästare, ljustekniker, ljudtekniker, alla scenassistenter och förstås skådespelarna) för att synka alla insatser och skapa en så dramatisk berättelse och upplevelse som möjligt för publiken (som varje kväll var full av kända teaterprofiler som ville se denna fantastiska uppsättning).

Om jag ska sammanfatta mina lärdomar från denna fantastiska sommar så är det tydligt hur mycket och hur snabbt man kan lära sig saker om man själv är motiverad och sedan har tillgång till verkligen kunniga lärare i en verklig miljö där det man gör är på riktigt.

Om jag istället skulle försöka skaffa mig samma mängd kunskaper och förståelse för hur alla delar och professionella roller samspelar inom teatern genom att gå en kurs på universitetet (där dessa "lärare" skulle dyka upp med ojämna mellanrum som föreläsare i en artificiell miljö, som en hörsal faktiskt är, och jag sedan skriver en tenta för att bevisa att jag har "lärt mig") så skulle jag antagligen ha lärt mig en tiodel så mycket på tio gånger så lång tid. Mina kunskaper skulle också vara abstrakta och jag skulle ha hela jobbet kvar att skaffa mig verkliga erfarenheter från verkliga situationer.

Här fattade jag det medvetna beslutet att inte söka in på något universitet eller högskola för att skaffa mig kunskaper och poäng. Jag ville lära mig på riktigt och jag ville lära mig snabbt och effektivt.
Jag tänkte också att jag borde kunna vända mig direkt till professorer och andra "kunskapskällor" inom akademin för att jämföra mina praktiska kunskaper med vad forskningen och teorierna säger (detta är faktiskt vad jag har gjort de senaste tio åren när jag på uppdrag av Stiftelsen för strategisk forskning har varit tränare professorer och doktorander i att presentera och kommunicera kring sin forskning i samspel med näringslivet ... men detta kommer jag att berätta om i ett senare avsnitt).

Mitt val att inte gå vägen via universitet och högskola var förstås inte populärt i alla läger. Jag minns fortfarande ett telefonsamtal med mamman till en flicka som jag "dejtade". Jag fick frågan om vad jag ville bli och jag berättade ivrigt (och naivt inser jag nu) om hur jag hade tänkt. Hon snoppade av mig med att påstå att jag aldrig skulle kunna bli något om jag inte utbildade mig. Jag höll ju förstås inte med henne men hon bara påtalade att jag inte förstod bättre på grund av min unga ålder. Eftersom jag visste att hon var psykolog så berättade jag, sårad som jag var av hennes påståenden om mig och min bristande omdömesförmåga, om mina erfarenheter från militärtjänsten där vi unga killar i förväg kunde räkna ut vilka poäng de olika kvinnliga psykologerna skulle ge de unga rekryter som de skulle bedöma. Det sista jag sa till henne (och vi har aldrig talats vid sedan dess) är att det är märkligt att man ska behöva gå så många år i skola för att lära sig det några unga killar kan lära sig på en månad bara genom att studera kvinnliga psykologers beteende. Hon kastade på luren och jag tittade in i min tysta telefonlur och tänkte att jag kanske inte är så populär längre i den familjen.

Detta var min första dust med militanta företrädare för den akademiska vägen till kunskap, men det var definitivt inte min sista.

Tillbaka till sommaren 1985. Vi hade precis plockat ihop de sista efter uppsättningen på Torekällberget och jag funderade på om jag skulle ringa upp någon av de etablerade teatrarna för att få använda allt jag hade lärt mig under sommaren. Då ringde rektorn från Ronnaskolan i Södertälje och frågade om jag kunde tänka mig att vikariera en månad för en lärare som skulle in på repmånad. Jag svarade att jag nog hade många idéer om pedagogik men att jag inte hade varit lärare i matematik och NO tidigare. Han svarade att han visste att jag ett år tidigare hade gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet och att dessa ämneskunskaper skulle vara tillräckliga om jag bara använde min pedagogiska förmåga. Eftersom ingen av teatrarna hade ringt tillbaka ännu så tänkte jag att detta kunde vara ett lärorikt sätt att tjäna lite pengar i väntan på att någon teaterdirektör kallade mig till sin teater.

Jag blev kvar på Ronnaskolan i ett år och i nästa del av min berättelse så får du veta mer om vad som i praktiken blev en väldigt intensiv, effektiv och lärorik VFU (betyder "verksamhetsförlagd utbildning" och är benämningen på den praktikperiod som lärarkandidater gör under sin utbildning).

Del 2 - Varför jag kan det jag kan, vet det jag vet och gör det jag gör

2011-11-26T12:45:00.001+01:00

Äntligen kommer här fortsättning på min minnesresa i didaktikens inflytande på mitt liv. Som ni har väntat! :-)

Direkt efter gymnasiet så ryckte jag in i det militära. I augusti stod jag och titta lite nyfiket på ett gäng andra yngre medborgare av manligt kön på vår första uppställning på kaserngården i Kungsängen i Stockholm. Vi skulle tillhöra ett lite speciellt kompani vars uppgift var att hjälpa läkare, psykologer och militär-HR att mönstra och placera unga rekryter. Efter en månads "bo i tält, krypa i buskar och skjuta med små k-pistar" sa vår mycket rolige, filosofiske och människovänliga kapten att vi nog hade begripit hur det går till när man ålar uppför en backe. Det var dags för oss att ge oss på betydligt svårare utmaningar, nämligen att begripa oss på oss själva och andra människor. Min militärtjänst kom att bli 15 månader lång och jag blev placerad som överläkarassistent. I min uppgift ingick dels att hålla reda på 30 hormonstinna grabbar som tog alla prover (kroppsvätskor, muskelstyrka och inre organ som hjärta m m), och dels hjälpa överläkaren Vivi i hennes kontakter med DP:s (Den Prövande) på vilka vi hade upptäckt en del fysiska skavanker (blåsljud i hjärtat, äggvita i urinen m m).

Anledningen till att jag fick denna tjänst kan ha varit att jag fortfarande hade en idé om att bli läkare. Redan som 7-åring svarade jag att jag ville bli en "allergisk docent i allergologi" på frågan om mina framtidsdrömmar. Överläkare Vivi fångade upp mig och hjälpte mig snabbt att komma in i vad läkaryrket egentligen innebär.

Mina dagar var intensiva där jag hoppade mellan att leda mina jämnåriga, lugna lite yngre killar som blev inkallade till överläkaren och lära mig massor om människokroppen och det mänskliga psyket. Bland annat så roade jag mig tillsammans med några av psykologiassistenterna (som hjälpte de tio kvinnlig militärpsykologerna) att lista ut vilka poäng i de tre klasserna ledarförmåga, psykologisk stabilitet och självkännedom en DP skulle få hos en speciell psykolog innan han gick in till henne. Efter några månader så hade vi nästan alltid rätt. Vissa psykologer var svagare för stora och snygga killar och gav dem höga poäng medan andra psykologer föredrog små, blyga och intellektuella för att sätta samma poäng. Jag tror nog att det var här som jag slutade tro på poängsättning av människor som en objektiv vetenskap.

Jag fick också väldigt mycket träning i att ständigt hitta på nya former för att motivera killarna som skulle ta alla prover. Jag insåg ganska snabbt att jag inte kunde skicka ut direktiv i skriftlig form (något som kanske kan kallas "styrdokument") för att motivera och leda dessa unga män att fokusera på uppgiften och genomföra sina uppgifter med hög kvalitet. Istället började jag göra till en vana att alltid se varje kille i min grupp i ögonen varje morgon, fråga hur han mådde och vilka knep han hade för att hålla sig koncentrerad hela dagen. Jag började också skicka med små verser om killarna i min "provkedja"när jag skickade ut information om hur många DP som skulle testas i olika omgångar under dagen. Varje dag uppmärksammade jag en speciell kille med en liten humoristisk vers. För mig var det mest ett sätt att tänka efter vad jag faktiskt visste om alla killar som jag var ledare för men jag förstod snabbt att detta var ett mycket uppskattat inslag varje morgon. Jag började då skicka med lite mer skriftlig information när jag visste att jag hade deras uppmärksamhet. Det kunde handla om tips om hur man gör saker som jag hade snappat upp eller frågor om någon hade idéer på hur vi skulle kunna lösa olika problem som vi hade i logistiken. På eftermiddagarna började olika killar i provkedjan dyka upp hos mig i mottagningen hos överläkaren för att prata lite om hur dagen hade gått och delge sina tankar om ditt och datt. Jag hade helt enkelt en väldigt god insyn i vad som hände och behövde inte vara någon superledare för att hålla ihop gänget i provkedjan. Vi hade helt enkelt öppna kanaler som gjorde det lättare för mig att vara ledare och för hela gruppen att samspela.

Nu efteråt så inser jag att jag använde samma metod som min mellanstadielärare Affe använde för att uppmärksamma oss alla som individer och inte bara kommunicera med oss i grupp. När det var dags att lämna det militära så tog överläkare Vivi mig åt sidan och styrde mig vänligt och bestämt bort från lärkarbanan. "Du har så många talanger att det vore ett slöseri om du slösade bort sju år på att lära dig latinska namn på ben". Ja, jag visste förstås att Vivi kunde vara rätt cynisk i sin syn på många läkare i kåren men jag kände instinktivt att hon hade rätt. Jag skulle inte bli läkare.

Jag kunde kanske bli lärare? Det var ju så roligt att lära sig nya saker. Nja, jag kanske skulle satsa på ledarskap istället? Vad tyckte jag var roligast? Teater och scenkonst hade ju varit väldigt roligt under både högstadiet och gymnasiet. Jag kanske kunde hitta något sammanhang där jag kunde lära mig "allt" om teater?

I nästa del så får du hänga med när tillbringar sommaren efter militärtjänsten som producentassistent på SommarTeatern på Torekällberget i Södertälje, där det i den stora ensemblen fanns yngre versioner av Rickard Wolf, Marie Rickardsson och Pia Johansson och vid sidan av den begåvade ensemblen jobbade påhittiga scenografer, makalösa kostymmakare, skickliga ljussättare och kreativa producenter. Tillsammans satte ett 50tal individer upp en nytänkande föreställning av Macbeth i utomhusmiljö.

Få sammanhang är så väl arrangerade för att en grupp människor snabbt och kreativt ska kunna lära sig nya saker som en teateruppsättning. Vill man lära sig mycket om lärande så är teatern ett mycket bra universitet!

Varför jag kan det jag kan, vet det jag vet och gör det jag gör

2011-11-20T10:23:00.001+01:00

Jag fick anledning att fundera på varför jag kan det jag kan, vet det jag vet och gör det jag gör.
När jag letar i mina minnen från en svunnen tid kring detta med mitt stora intresse för didaktik så är det vissa minnesblixtar som lyser lite extra.
(här har du en länk till en populärbeskrivning av begreppet didaktik men beskrivningen är i mitt tycke onödigt starkt kopplad till skolan. För mig finns didaktiken alltid närvarande när vi ska tänka, lära oss saker och förbättra)

Jag är sju år och drar samman alla barnen på gatan för att skapa en fotbollsplan på en stor äng i anslutning till villakvarteret där vi bor. Detta är ingen liten pedagogisk utmaning att dels få alla barnen att kraftsamla kring något tillsammans som är jobbigt och där resultatet dröjer och dels att övertyga alla föräldrar varför de ska våga låna ut sina gräsklippare och allehanda verktyg för att vi ska kunna bygga målen. I slutänden var både barn och föräldrar med i arbetet som pågick en hel eftermiddag UTAN att någon trivselgeneral hade kommit på att att alla grannar borde göra något tillsammans. Här startade nog min didaktiska bana.

I mellanstadiet fick jag en ny lärare, Alf-Göran Rantzow eller Affe, som måste ha ansetts som en stor didaktisk revolutionär på sin tid. Vi var en ganska stökig klass när han fick oss i åk 4 och jag minns hur han bryskt satte ner foten den första skoldagen och visade vem som bestämde. Där satt vi som små darrande asplöv medan han hälsade oss välkomna till en spännande resa i lärandets värld. Under de tre år jag sedan hade honom som lärare så la han sakta och lyhört över mer och mer ansvar på oss elever för både lärande, planering och egen uppföljning. Olika individer var förstås olika mogna att ta ansvar och det hanterade han lugnt och metodiskt utan att berätta för föräldrarna att någon "låg efter och behövde extra resurser". Han skrev små personliga lappar till var och en av oss om hur bra vi var på olika saker och ställde frågor om hur vi trodde att vi kunde bli ännu bättre på det vi hade lite svårare att få kläm på. I åk 6 så planerade alla elever i klassen sina egna veckor och Affe pendlade lätt, effektivt och skrattande mellan oss elever där någon höll på med matematik, någon annan med engelska och en liten grupp höll på med att skapa geografiska kartor. Jag är helt övertygad om att min syn på hur lätt man kan få en mer dynamisk struktur i "vad man lär när" kommer från Affes lysande didaktik. Hans lätta och effektiva form för att ge ständig och daglig feedback är också något som har präglat min didaktiska gärning mycket tydligt.

Lärarna i högstadiet fick närmast en chock när de mötte vår klass med elever som tog så stort ansvar för sitt eget lärande och hade starka och välgrundade åsikter om när och hur man ville lära sig olika saker. Hälften av lärarna vi hade anpassade sig snabbt, började samarbeta över ämnesgränserna och drog nytta av vårt egendriv i lärandet. Den andra hälften kände sig hotade, backade djupare in i sitt eget ämne och började tidigt formulera betygskriterier för att försöka få styrsel på dessa bångstyriga elever. Denna upplevelse av hur stor skillnad det är mellan olika individer i lärarkåren, och deras förmåga att rida på elevernas lust att lära sig, gör att jag inte tror på formell lärarutbildning som ett kvalitetsmått. Om man ska ha lärarleg som kvalitetssäkring så vill det till att man har "uppkörning" om legitimationen ska ha någon koppling till lärares förmåga att vara bra lärare. Kanske en stark åsikt, men jag vet att denna insikt kommer från denna stilstudie i olika lärares hantering av viljestarka elever.

Under högstadiet så var jag ordförande i elevrådet i två år och jag satte också upp skådespel och cabaréer i ensembler som var mixade med både elever, lärare och annan skolpersonal. Vi ungdomar och vuxna kom varandra mycket nära och jag fick nog en ovanligt djup inblick i läraryrket genom att göra saker tillsammans med många lärare utanför klassrummet. Vi hade också många spännande samtal om hur man lättast lär sig stora mängder text, kommer överens om hur man rör sig på scenen och sedan får allt kring föreställningarna att synka tillsammans. Våra samtal omsattes snabbt i praktiskt experimenterande och jag fick tillgång till ett spännande didaktiskt laboratorium som fick mig mycket intresserande av hur man främjar lärande på ett mycket djupare plan än att bara leva upp till de kunskapskrav som samhället har satt upp.

Dessa erfarenheter från högstadiet tog jag förstås med mig till gymnasiet där jag gick en s k naturvetenskaplig linje. Jag etablerade snabbt relationer med alla mina lärare, var med att skapa studiegrupper med mina klasskompisar och satte upp mastodontföreställningar på skolscenen med närmare 100 deltagare för att få utlopp för min nyfikenhet kring hur man bäst lär sig, löser uppgifter och leder dynamiska processer med många människor inblandade. Mitt knep för att hantera den stora fragmenteringen av ämnen vi hade pånaturvetenskaplig linje (närmare 20 st som gick parallellt med exempelvis tre främmande språk vid sidan av svenskan, fysik, kemi, biologi, psykologi, filosofi, religion, historia, musik, bild o s v) var att träffa några av mina klasskamrater med jämna mellanrum för att vi tillsammans skulle kunna sätta ihop alla kunskapsdelar till helheter och därmed kunna se någon mening med att lära oss så många saker på så kort tid. Det var inte alla i klassen som hade en fungerande studiestrategi. När vi startade var vi 30 stycken i klassen och när jag gick ur åk 3 i gymnasiet var vi 17 stycken kvar. Övriga hade hoppat av och sökt sig till "enklare" linjer där det var lättare att få högre betyg. Min gymnasietid förstärkte min kritiska inställning till en skolstruktur som fragmenetrar kunskap och förståelse i separata ämnen och där betygsjakten blir viktigare än djuplärandet och framför allt förmågan och lusten att lära mer.

I morgon tänkte jag fortsätta min minnesresa i didaktikens inflytande på mitt liv. Då börjar jag med att berätta om min militärtjänstegöring som överläkarassistent på mönstringen och sedan som lärare i Ronna skolan under mitt första arbetsår. Detta var en VFU (verksamhetsförlagd utbildning) som hette duga :-)

Vill du slippa släcka bränder bör du tända många eldar

2011-11-14T09:37:00.001+01:00

Många upplever sin tillvaro som en ständig uttryckning där olika bränder ska släckas.

På jobbet så avlöser olika akuta ärenden varandra.
Chefer verkar ha det värst. Är det inte en konflikt mellan två medarbetare så är det någon som vill veta varför ett projekt är försenat eller vilken av två alldeles för dyra leverantörsofferter man ska välja.

På hemmaplan så är det nog kvinnorna som, i sin roll som hemmets projektledare, tvingas till flest brandkårsuttryckningar. Barnens kläder är alltid för små eller trasiga precis samtidigt som man får en uppmaning om att lägga om lånen och svärföräldrar ringer och undrar varför man inte bryr sig om dem.

Hur kan det komma sig att det är så många bränder som kräver sina uttryckningar? Är det så att vi har skapat en alldeles för ”brandfarlig” tillvaro med för små marginaler? Det är säkert en viktig förklaring till att många känner sig som ständigt uttryckningsberedda brandmän i sin egen levnads stad.

Om man tror att naturlagarna inte gäller en själv, att tågen alltid går i tid och att alla ständigt tänker på konsekvenserna av olika vägval så blir man ju förstås förvånad över att saker inte flyter utan störningar.

Det krävs dock inte mycket eftertanke för att inse att alla allt mer sammankopplade system av vägar, elledningar, finansiella flöden och digitala kommunikationer blir mer och mer känsliga för störningar.

Det är snarast underligt om man inte måste göra olika uttryckningar för att hantera olika saker som sker när människor och teknik ska samspela i dessa komplexa processer.

Nå, det lär ju inte gå att göra så mycket åt själva sammankopplandet. Utvecklingen mot mer och mer integrerade system går inte att vända med mer än att vi slår sönder allting.

Då får vi istället hitta nya vägar för att kunna hantera livet i dessa tekniska vävar av internet, mobilberoende, just-in-time-transporter och minutuppdaterade börsnoteringar.

Min vana trogen så har jag naturligtvis en idé på lämpligt angreppssätt för att minska behovet av brandkårsuttryckningar.

Jag tror att man bör tända eldar för att slippa släcka bränder.
Här tänker jag mig en skillnad i betydelsen mellan eld och brand.

En brand är något som ofrivilligt har uppstått medan en eld är något man själv tänder för att för att få värme eller energi.

Om man är en stor grupp människor som ska samarbeta i ett komplext flöde av olika arbetsuppgifter och avväganden så ökar chansen att man får flyt i det man företar sig om alla brinner för det dom gör.

Elden är alltså människors engagemang och motivation för det dom gör.
Chefer som har engagerade och involverade medarbetare har betydligt färre brandkårsuttryckningar.

Jag tror att det är samma sak i hemmen.
Kvinnorna i sin projektledarroll har nog mycket att vinna på att byta angreppssätt.
Jag tror att mängden akuta uttryckningar även minskar i hemmet om projektledaren går ifrån mer eller mindre pådrivande aktiviteter för att få logistiken att fungera i hemmet och istället gör ännu mer för att odla förutsättningar för motivation och involvering hos alla familjemedlemmar.

Vad motiverar mig för att ta tag i familjelivets logistik?
Det får bli ämnet för ett senare inlägg...:-)

Facit-pedagogik sorterar fram individer som kräver yttre motivation för att prestera

2011-11-04T08:14:00.000+01:00

Forskare inom pedagogik på Göteborgs universitet har följt 9000 elever födda 1982 respektive 1992 från årskurs 6 till årskurs 9.

De har velat ta reda på vad som påverkar elevernas möjligheter att lyckas i skolan.
Resultatet presenteras i en artikel i maj 2009 i SvD på Idag-sidan.

Svaret på forskarnas fråga om vilka som lyckas bäst i den svenska skolan är "yttre motivation", d v s de som upplever att de är duktiga när de visar sig duktiga inför andra.

Prestationsintriktade elever med en tävlingsinstinkt, i kombination med en vilja att förstå bättre och en önskan att få ett jobb som man tycker om, konkurrerar ut de elever som har en inre motivation där det är själva viljan att lära som är själva drivkraften i lärandet.

Forskarna konstaterar också att elever som drivs av en inre motivation är duktigare på att vara självgående och inte så beroende av beröm från andra.

Flickorna är i majoritet i gruppen med prestationsmål och skolanpassningsmål, medan pojkarna är i majoritet i gruppen som styrs av eget intresse och viljan att lära.

Om man reflekterar lite kring forskarnas resultat i denna undersökning så framträder en ganska tydlig bild av att vårt skolsystem är utformat för att sortera fram människor med en yttre motivation. Denna funktion förstärks nu med regeringens allt större fokus just på prestationer i form av prov och betyg.

I Adaktussons program på Axess där professorerna Martin Ingvar, Peter Gärdenfors och Mats Ekholm mötte Jan Björklund kring hur forskningsanknuten politiken är i skolfrågan så framgick det väldigt tydligt att Björklund vill förstärka den yttre motivationen i skolan. Han vill göra detta för att därmed öka kunskapsresultaten och säkerställa att eleverna lär sig fakta. Jag kallar detta för "Facit-pedagogik".

Effekten av den skolstrategin blir att vi riskerar att befolkar våra arbetsplatser med nyutbildade människor som drivs av att visa sig duktiga för sina chefer, kollegor, vänner och grannar.

Duktig inför chefer är man när man enbart agerar på det som chefen tycker är viktigt.

Duktig inför kollegor är man när man kommer först och går sist, och låter meddela att man fixade några saker i projektet under helgen när färgen ändå skulle torka på huset som man målar om.

Duktig inför vänner och grannar är man om man har samlat pengar på hög och har den framgångsrika livsstilen med ett fint hus, mängder av ägodelar och hälsosamma men dyra vanor.

Så...
...just nu drivs vårt skolsystem av en utbildningsminister åt ett håll som vill säkerställa att vi inte "producerar" så många individer med eget driv och nyfikenhet på att lära sig nya saker.

Istället ska här "tillverkas" mer ängsliga individer som behöver centralt utformade direktiv och som drivs av viljan att framstå som duktig.

Detta är ingen bra grogrund för att odla en anpassningsförmåga och konkurrrenskraft bland svenska företag som bygger på att man har individer som vågar gå utanför befintliga ramar i sökandet efter nya marknader och med en inneboende vilja att förbättra sina organisationers produktivitet.

Det betyder också att vi minskar chanserna att lägga om livsstil i vårt samhälle eftersom människor med yttre motivation torde ha en tendens att konsumera mera för att signalera sin egen duktighet. De är också är enklare att påverka med reklam som säljer genvägar till framgång samtidigt som de i praktiken springer in i olika utmattningssyndrom eftersom man aldrig kan vara nog duktig om någon annan verkar duktigare.

Är alla som drivs av yttre motivation helt utan inre motivation. Självklart inte! Många duktiga och begåvade medmänniskor använder sig både av yttre och inre motivation för att få saker gjorda på både kort och lång sikt. Men det som oroar mig (nä, gör mig förbannad är en bättre beskrivning) är att några i beslutande positioner för vårt skolsystem ensidigt driver tesen om den yttre motivationens välgörande effekt för våra barn och vårt samhälle. Det är helt enkelt en väldigt ensidig och ovetenskaplig syn på vad som krävs för att främja lärande, företagsamhet och ansvarstagande.
Vilken drivkraft jag själv har?
Min drivkraft är att inte låta mina barn tvingas växa upp i ett samhälle där alla är inriktade på att prestera och konsumera utan tanke på att de samtidigt begår rovdrift på både människor och natur.

Denna drivkraft kommer inifrån och jag bryr mig faktiskt inte om jag framstår som duktig i ängsliga människors ögon ;-)

Värdet av att studera varandras logikbubblor

2011-10-24T17:06:00.002+02:00

Människans drift att hitta en orsak bakom allt som sker (kognitionsforskarna kallar det för en "kausaldrift") gör att vi inte kan uppfatta världen utan att se bakomliggande intentioner eller motiv till allt som sker.

Vår tolkning av dessa intentioner och motiv är väldigt styrd av våra egna referensramar.
Vi har i praktiken väldigt svårt att uppfatta något som inte redan finns inom ramen för vår verklighetsbild.

Vi har också väldigt mycket enklare att se vad andra människor inte ser, men förtvivlat svårt att uppfatta vad de faktiskt ser. Resultatet är ofta att vi tycker att människor med andra tolkningar av verkligheten är korkade och ologiska.

Edward de Bono (en verklig auktoritet inom detta med tänkandet) kallar detta fenomen för att vi befinner oss i olika "logikbubblor". Han menar att alla människor är logiska inom sin egen värld av varseblivning (en värld som torde ta en sfärisk form om man sätter sig själv i mitten och låter den breda ut sig åt alla håll, därav uttrycket logikbubbla och inte logikbox).

De "tankefel" som görs (t ex att tro att ett tyngre föremål fallar snabbare mot jorden än ett lättare) beror alltså på felaktig varseblivning och inte på bristande logik.
Ju rikare varseblivning, d v s möjligheten att studera samma saker från många olika perspektiv och infallsvinklar, desto högre kvalitet på logikbubblan.

Men det är inte alltid vi orkar utveckla vår logikbubbla.
Det är ganska jobbigt rent mentalt att samtidigt hålla flera parallella perspektiv och tankegångar i huvudet. Då väljer vi ofta att istället hålla oss till några få perspektiv.
Sedan anpassar vi vår varseblivning så att det vi varseblir passar in i den verklighetsbild vi redan har.

Jag tror att vi människor har mycket att vinna på att ta hänsyn till denna mekanism när vi hamnar i diskussioner om vad som är sant.
Istället för att gå över till personangrepp om vi har olika tolkningar av något ("du har fel och är obegåvad") så borde vi ta oss en stund att studera varandras logikbubblor ("vad ser du som inte jag ser?").

Lever jag själv alltid upp till detta praktiska förhållningssätt när min logikbubbla är i osynk med någon annans? Nä, och det är en av anledningarna att jag skrev denna text. Jag ville påminna mig själv om det jag redan vet men ändå inte praktiserar så ofta som jag skulle vilja.

Min ovana trogen gör jag inte riktigt som jag vill.

Att hitta den enkelska balansen mellan krånglish och simplish

2011-10-16T13:52:00.000+02:00

Hur ska man förstå det komplexa och det komplicerade med hjälp av ett enkelt språk?

Det är förresten vanligt att man blandar ihop dessa två begrepp, komplext och komplicerat, trots att "komplext" syftar på att det finns många ömsesidiga beroenden medan "komplicerat" betyder att något är svårt. Ibland är något både komplext och komplicerat, ibland inte.

Jag vill hävda att man alltid bör försöka tala "enkelska" för att dels hitta själva essensen i det man pratar om och dels för att inte lura sig själv att tala "krånglish".

Det betyder inte att man bör simplifiera saker så mycket att man börjar prata "simplish". För att kunna prata engkelska så måste man verkligen begripa något på djupet medan man kan ha rätt ytliga kunskaper för att prata krånglish (det är bara att snurra runt lite på olika begrepp och hävda att andra inte begriper vad man säger eftersom det är så komplext och kräver en tillräcklig grad av förförståelse :-)

Så att vara ivrig att förenkla saker är som jag ser det inte problemet med att saker blir för enkelt beskrivna. Problemet är nog snarare att man försöker låta bli att lära sig saker på djupet och vill komma undan med att prata krånglish.

Så utmaningen ligger i att hitta den enkelska balansen mellan krånglish och simplish.

Leve enkelskan!

Jag accepterar inte mängder av förlorare för varje hyperpressad överlevare

2011-10-10T19:10:00.000+02:00

Bland gamla pappersartiklar i min hög av guldkorn så hittade jag en utmärkt artikel som fanns på SvD:s Idag-sida 1 juni 2009. I artilen presenteras skolsystemet i fem olika länder. Det är självklart svårt att ge en fullständig bild i en kort text men jag har lånat några få meningar från artikeln (ligger inte på webben, därför har jag inte kunnat länka).

I Kina börjar träningen redan i fosterstadiet (mammorna lyssnar till musik som sägs vara bra för hjärnornas utveckling) och de nyfödda bebisarna får direkt komma i kontakt med pedagogiska leksaker för engelska och matematik (mer extremt i städerna än på landsbygden).

I Schweiz fortsätter bara 20% till universitetet och den stora sållningen vid 12 års ålder där föräldrarna hjälper sina barn med läxorna nätterna igenom.

I USA sägs det att det krävs collageexamen för att få ett bra välbetalt jobb, och i extrema New York ställs därför nyfödda i kö till de kindergarten som anses vara första steget till elituniversitet.

I Ryssland pressas barnen av lärare och tränare i skolan, auktoriteter och som ofta utnyttjar sin maktposition, när de inte pressas hemma av föräldrar och privatlektioner (ingen höjer på ögonbrynen om olydiga barn agas).

I Frankrike betalar månag föräldrar för extraundervisning i jakten på höga betyg och i klasserna har alla exakt koll på rangordningen av prestationer.

Den svenska regeringen talar ofta om hur illa det svenska skolsystemet ligger till i jämförelse med andra länder och att vi måste höja kraven på våra barn för at de ska lägga ner mer kraft på studierna.

Från exemplen ovan så är jag säker på att vi inte ska försöka vinna den globala kunskapskampen genom att härma de länder som accepterar att det går 99 förlorare för varje hyperpressad överlevare i sina skolsystem.

Vi har mycket mer att vinna på att locka fram talangen i fler av våra unga medborgare än att förstärka ett utsållningsystem där man förväntas välja livsbana och yrke redan i 12-årsåldern.

Dels för att vi är färre antal medborgare i vårt lilla land och därför behöver fler talanger från en viss mängd population i förhållande till befolkningsjättarna.

Dels för att det rimmar illa med min tolkning av svenska värderingar att acceptera utslagning, eller egentligen att låta olika sorters talanger gå förlorade.

Duger då den skola vi har idag för att uppnå detta? Nej!
Det krävs ett mycket större fokus på hur vi bedriver undervisning i skolorna istället för ett fokus på vad och volym (matematik 300 poäng, engelska 200 poäng m m).

Att försöka styra genom tidsfördelning är som att segla med låsta skot i alla vindar och farvatten.
Ingen blir bättre av att tvingas lära sig saker på samma sätt i samma ordning och på samma tid som alla andra.

Om alla förväntades komma i mål på samma tid så skulle inte sport finnas.

Om man låser sig till vad barn och ungdomar ska kunna vid en viss tidpunkt i sina liv (och samtidigt bara erbjuder alla ett och samma spår) så blir effekten att man sållar fram en viss sorts talanger som råkar passa för just den tidsfördelningen och det sättet som man bedriver undervisning på.

Tro mig, det handlar inte om att bli otydlig på kunskapsmålen och släppa eleverna vind för våg i ett ostrukturerat individuellt arbete utan att läraren är där och förklarar.

Det handlar om att utforma pedagogiken så att alla kommer till sin rätt och utvecklas till hela människor med tillgång till alla sina förmågor.

Det handlar om att eleverna blir duktiga på att prova nya saker, inte blir experter på att klara av prov. Det handlar om att utveckla anpassningsförmåga och inte bara sin ögontjänarförmåga.

Behövs det mer resurser för att förbättra våra skolor? Nä, jag tror egentligen inte det.

Jag tror att det behövs lärare som fortfarande själva är nyfikna på att lära sig nya saker. En lärare som har tappat lusten att lära sig nya saker kommer inte att kunna väcka lusten till lärande hos sina elever.

Satsa på de lärare som är minst lika beröriga som de är behöriga och låt våra lärare bli hurus istället för gurus.

Skillnad på att kunna och vilja ta semester som småföretagare

2011-10-09T10:42:00.002+02:00

Varför sprids myten i media om att småföretagare inte kan ta semester?
Kanske för att intresseorganisationer vill måla upp en bild av självuppoffrande individer som borde vara värda bättre villkor från staten.

Eftersom jag själv är en s k småföretagare så känner jag att jag har på fötterna när jag påstår att det oftast inte handlar om man kan. Jag tror att det handlar om att man inte vill!

Nä, stopp nu, säger kanske du. Det handlar om små ekonomiska marginaler och man måste ligga i om man ska hålla kunderna nöjda även på sommaren och under andra viloperioder på året.

Jag hävdar att orsaken egentligen är att man antagligen känner sig oersättlig som företagare och att man samtidigt har svårt att utveckla verksamheten för att kunna "välja" de kunder och produkter som ger tillräckligt med marginaler.

Därför tar man inte ens in vikarier i butiker, där produkterna ofta är ganska tydliga till sin karaktär i jämförelse med konsulttjänster.
Därför fortsätter man att driva verksamheten vidare i samma gamla spår trots att man ligger just på marginalen.

Här kommer därför en utmaning till mig själv och många av mina "kollegor" inom småföretagarbranschen:
Gör tankeexperimentet att du faktiskt måste ta en ordentlig semester, vad skulle du då behöva utveckla i din verksamhet?

Skulle du se till att det finns andra människor som också kan utföra delar av dina sysslor under semsterperioden?
Skulle du bli mer noggrann med vilka produkter och tjänster du erbjuder och att de har tillräckligt med marginaler för att vara lönsamma?

Jag tror att svaret är ja på mina två enkla frågor.

Undrar vad som skulle hända om journalister började fråga småföretagarna varför de inte vill ta semester?

Skulle bli ganska intressant om de faktiskt följde upp svaret om att småföretagaren inte kan ta semester med följdfrågor av den typen jag har ställt ovan.

Avslutningsvis, tycker jag att alla villkor för småföretagande är utmärkta?
Nej, naturligtvis inte. Småföretagare behöver exempelvis ha samma typ av skyddsnät som de anställda, även om dessa nät får lite andra former.

Det jag inte gillar inte att gruppas ihop inom en kategori av individer som utmålas som arbetsnarkomaner utan självdistans. och nytänkarförmåga ..:-)

Funktionen finns i själva formen!

2011-10-05T21:48:00.003+02:00

När jag tar mina återkommande träningsturer, med min diktafon i fickan för att fånga upp alla idéer som kommer farande, så funderar jag ofta på det här med form och funktion.

Det slår mig att naturen inte skiljer på form och funktion utan att det här är själva formen som gör funktionen.

Av detta har vi människor mycket att lära eftersom naturen också kan ses som ett 3,8 miljarder år gammalt forskningslab. De lösningar som fungerar i naturen har konkurrerat ut alla andra lösningar. Naturens lösningar är helt enkelt de lösningar som visar sig fungera bäst.

Om du googlar på begreppet "biomimicry" så kan du lära dig mer.

Vad är då genomgående för naturens alla lösningar, d v s hur fungerar lösningarna?
Jo, funktionen finns i själva formen.

Det är formen på växterna som gör att de samlar upp näring och energi via förmedlande former på rötter och blad, lockar till sig insekter (eller skrämmer iväg) genom färgstarka former på blommor och skickar sina arvsanlag vidare via flyttbara formerpå frukter, frön och pollen.

I vattnet så är det fiskarnas former som gör att de snabbt kan simma och utnyttja vattenströmmarna.
I luften så är det vingarnas former som gör att fåglarna kan lyfta och följa vindarna.

Självklart är både fiskar och fåglar beroende av hur de använder sina kroppar för att kunna simma och flyga. Alltså är rörelser och processer också en slags former.

Det som är så fascinerande med naturens former är att de är så vackra och effektiva. Här finns inga stela strukturer som orsakar slöseri och oanvändbara restprodukter. Nästan alla naturens "konstruktioner" och processer är väldigt resurssnåla och allt som produceras kommer sedan att används av någon (eller något) som kommer senare i ekosystemets ständiga cirkulation.

Jag skriver "nästan" eftersom t ex påfågelhannens fjäderskrud knappast kan kallas för resurssnål, men antagligen är fjäderskruden det resurssnålaste sättet att locka till sig honorna.

Människor däremot försöker ofta skilja på form och funktion, både när det gäller fysiska objekt och när det gäller processer.

Formen ses som något som ger objekten eller processerna skönhet medan själva funktionen ska konstrueras "under" den skönhetshöjande formen som närmast fristående ska omsluta objektet eller sätta "piff" på processen.

Tänk t ex på alla kringaktiviteter vid konferenser som egentligen inte bidrar till att man verkligen lyckas skapa det man har kommit dit för, t ex en användbar plan eller en strategi som alla begriper. Istället blir teambuilding, vinprovning och middagar hängande bredvid själva tankearbetet som en slags njutningshöjande medel som intas för att man ska orka med själva arbetet.

Vi bygger också fyrkantiga hus som vi fyller med energislukande och restproduktskapande teknik för att skapa funktioner som värme, ventilation, ljus, m m. Sedan lägger vi på ett lager av skönhet genom att använda ännu mer resursslukande och restproduktskapande produkter för både inredning och ytterskal.

Jag är övertygad om att mänskligheten inte kommer att kunna minska resursförbrukning och miljöpåverkan innan man har föstått det naturen redan har förstått.
Funktionen finns i själva formen!

Omtanke istället för omorganisation

2011-10-02T19:43:00.002+02:00

Detta med omorganisationer verkar vara en del av ett ständigt pågående om-kväde som får människor att kvida.

Om-sättarna (ägare, aktieanalytiker m fl) vill ha ut mer pengar ur verksamheten och engagerar om-danarna för att dessa ska komma med förslag på rationaliseringar (managementkonsulter, IT-konsulter m fl.

Dessa föreslår alltid om-organisation som i sig innebär om-flyttningar och om-byggnationer (ger jobb till flyttfirmor, byggfirmor m fl).
Eftersom många av medarbetarna i den om-organiserande organisationen mår dåligt av dessa om-rörelser så kallas om-händertagarna in (stresskonsulter, samtals-coacher m fl) för att hjälpa medarbetarna att bli sitt bästa jag.

När man har gått hela varvet runt så börjar man om igen...:-)

Många tjänar sitt levebröd på detta om-kväde men de som får betala är medarbetarna i organisationerna som ständigt om-organiseras.

Jag tror att det är hög tid för om-tanke, dvs att man tänker om och bryr sig om.

Värdet av att vara i det man gör

2011-10-02T15:51:00.001+02:00

Ofta hör jag människor säga att man ska akta sig för att identifiera sig med det man gör, d v s att man inte ska försöka vara det man gör. Jag håller med.

Om man bygger upp sin identitet på vad man gör så tvingas man lätt in i en hysteri där man aldrig blir tillräckligt bra.
Ens självbild och självkänsla blir väldigt beroende av det man sysslar med.

Dock...
...jag tror att det man är och det man gör ändå hänger ihop, men på dett annat sätt.

Man är inte det man gör, men det går bättre om man är i det man gör.

När man är koncentrerat närvarande i sitt görande så ökar chansen att man verkligen får något gjort, och det med högre kvalitet.

Alltså bör man vara i det man gör, men inte vara det man gör!

Hur man blir motpolare istället för polariserande motpoler

2011-09-24T12:53:00.002+02:00

Om man låter enbart ekonomer lösa ekonomiska problem så får man ekonomiska problem.
Utan inflytande från andra discipliner så kommer dom bara att kunna se problemen som ekonomiska och därmed förvärra den ekonomiska krisen.

Samma sak gäller naturligtvis för andra discipliner.

Med tanke på japans problem med sin kärnkraft så kommer jag plötsligt ihåg en artikel i SVD (sep 2007) om Vattenfalls enorma PR-fiasko i Tyskland..
Vid kärnkraftverket i Krümmel steg svart rök mot himlen p g a en mindre driftstörning (28 juni 2007).
Trots att oroliga människor i närområdet försökte få kontakt med Vattenfall så var det ingen som gjorde sig anträffbar och berättade för de närboende vad som hade hänt.
Naturligtvis fick både miljörörelse och media nys på detta och PR-krisen förvärrades snabbt utan att någon på Vattenfall reagerade.

En välrenomerad s k "krismanager", Peter Höbel, ger sin förklaring i artikeln: "För folket på Vattenfall var det egentligen inget som hade hänt. En smäll och så lite rök, So what! I medierna framstod det emellertid som om Krümmel stod inför en härdsmälta." Enligt Höbel är denna reaktion typisk i stora ingenjörsdrivna företag. Fakta är allt. Empati och psykologi förekommer inte i deras värld.

Denna sorgliga historia är ett tydligt exempel på vad som händer om man inte blandar kulturer, discipliner och personligheter i sina organisationer. Bristen på tillgång till flera perspektiv gör att man tenderar att bara reagera på det som ligger inom ens egen disciplin och personlighet och ignorera alla andra infallsvinklar.
Man har också en egenhet att försöka tränga in allt som man faktiskt uppfattar inom samma trånga och perspektivfattiga referensram.

Är man psykolog så blir det mesta till psykologiska problem.
Är man jurist så kan det mesta förklaras i termer av juridiska problem.
Är man tekniker så letar man efter tekniska problem när saker inte går som det är tänkt.
Är man pedagog så beror många mänskliga tillkortakommanden på pedagogiska problem.
Är man politiker så ser man allt som politiska utmaningar som ska lösas.
Samma enögdhet kan urskiljas i grupper som är sammansatta av individer från samma kultur, klass eller livsförutsättningar.

I många styrelser flockas just nu män födda på 40- och 50-talet.
De kommer från samma typ av skolor, klubbar och bostadsområden.
De ser världen på samma sätt och löser alla problem på samma sätt.

I många skolor flockas istället kvinnor, även om ålderspridningen är större.
De har gått liknande utbildningar, har liknande familjepussel att hantera och tillbringar sin vardag i samma miljö. De tittar på samma saker i de flesta situationer och använder sig av samma palett av lösningar på alla problem.

Varför dras då likar till likar? En trolig förklaring är nog att man tycker att det är lättare att bli förstådd!
Man slipper krångel och en upplevelse av "flummiga" kringdiskussioner och kan koncentrera sig på de "verkliga" problemen. Problemet med denna mekanism är dock att de s k problemdefinitionerna och lösningarna ofta förvärrar själva problemen.

Vad krävs då att individer från olika kulturer och discipliner, och som dessutom har olika personliga preferenser och referenser, ska kunna bli "motpolare" istället för polariserande motpoler?

Jag tror att det handlar om att använda metoder och redskap när man tillsammans ska tänka, lära och förbättra som dels tar hänsyn till den stora variationen vi har mellan och inom människor (samma individ löser exempelvis problem på olika sätt i olika sammanhang), dels motverkar en ständigt ökande fragmentering i tillvaron (både på jobbet, i fritidsaktiviteter och hemma).

Hur man kan göra detta i praktiken är förstås inget som lätt låter sig fångas i några få ord i detta forum. Men jag tillbringar en stor del av min vakna tid till att förstå mer om fenomen och mekanismer inom dessa områden. Utifrån vad jag lär mig så sysslar jag dagligen med utforma och testa olika pedagogiska och kommunikativa lösningar som kan låta människor bli sitt bästa jag, oavsett "personlighet, prägling eller penning" när de ska tänka, lära och förbättra tillsammans.

En liten vägledning till hur jag tänker för att lösa denna typ av komplexa och komplicerade problem kan du få om du kan skapa dig ett "mönster av mening" (det vi kallar förståelse) av de två listorna nedan :-)

VAD jag strävar efter är:
Stimulera flera sinnen (blir ett breddband till nervsystemen och mindre beroende av individers svagheter)
Aktivera alla olika minnesfunktioner (vad-minnet, hur-minnet, hände-minnet, nyss-minnet m fl)
Få hjälp att urskilja mönster i all information och mängder av intryck
Styra varseblivningen för att lättare rikta fokus och uppmärksamma egna tolkningar
Förstärka konstruktiva känslor för att få syn på "tolkningsfilter" samt att få längre livslängd för minnen

HUR jag försöker uppnå det jag strävar efter:
Göra information mer tagbar (exempelvis sätta information på fysiska saker i rummet som kan flyttas)
Skapa en visuell överblick (avlastar samtidigt arbetsminnet hos deltagarna och hjälper alla att gemensamt göra perspektivskiften)
Bygga in know-how i presentationer och övningar och i själva redskapen (förstärkt med tagbara tips och guidelines)
Skapa gemensamma gruppminnen (som är visuella, variationsrika och ständigt närvarande)
Främja ett samtalsklimat där man säger "ja, och..." (istället för att trycka ner varandra med ordet "men")
Sätta saker i rörelse (för att både främja en dynaamisk framåtrörelse men också ger koncentrationsfrämjande variation för kropp och knopp)

Vill du veta mer så försöker jag beskriva så mycket jag kan på både mina hemsidor och i mina böcker.
Självklart svarar jag på dina frågor också :-)

Mina idéer för bättre kunskapsmål i skolan

2011-09-20T19:39:00.000+02:00

"Om vi inte ska mäta så som vi gör idag, hur ska vi då göra?"

Den frågan fick jag efter ett lite längre idéutbyte på Facebook kring det jag kallar "konformismen" i den svenska skolan.
Jag har tidigare skrivit om de problem som jag ser som en bieffekt av att man i över 100 år har hållit fast vid en gammal skolstruktur som hämtar sitt tankegods från industrialismen.
Du kan läsa en lite längre text här som publicerades på hemsidan för det s k "Skollyftet.

Åter till frågan, om hur vi skulle kunna "mäta" om vi inte gör på samma sätt som vi gör idag ...
... som i praktiken bygger på att "varje barn har krav på sig att kunna nästan exakt samma sak vid samma tidpunkt i sitt liv och dessutom ska kunna återge sin kunskaper i precis samma former".
Här kommer två snabba idéer på hur man skulle kunna ta sig ur denna tankemodell.

1. Ha kvar relativt konforma kunskapsmål men ge eleverna frihet i vilken ordning man når dem.
Då kan vi exempelvis låna struktur (och metafor) från idrotten.

Om man tänker sig att man som elev får krav på sig att nå målen inom tio olika idrotter, både individuella grenar och laggrenar med olika grad av både fysiska och mentala utmaningar:
Eleverna får ett antal år på sig att nå dessa må och får ta dem i den ordning de själva föredrar beroende på personlig mognad och utveckling (det skiljer ju som bekant ibland 40 cm och 40 kg mellan två fjortonåringar som blir lika stora i vuxen ålder).

Är man tidigt motoriskt utvecklad men har svårare att använda sina mentala förmågor (t ex ännu har svårt att tänka abstrakt eller att kunna använda sin viljestyrda uppmärksamhet för att koncentrera sig) så fokuserar man på de grenar man har lättast för just då och tar tag i de andra grenarna när man har kommit ikapp i mental mognad. Det omvända gäller också förstås.
Självklart uppmuntrar man eleverna att hjälpa varandra och ge tips om både hur man tränar och hur man lyckas i de olika grenarna.

(i praktiken var det denna modell som min lärare på mellanstadiet, Alf-Göran Rantzow, lät oss använda. Han använde ett par månader i fyran för att hjälpa oss alla lära oss hantera det personliga ansvaret för vårt eget lärande, hur vi planerade våra individuella scheman varje vecka och hur vi hela tiden skulle kommunicera med honom om kunskapsmål, hur vi lyckas och strategier för att lära oss olika saker. Sedan släpte han oss mer och mer, beroende just på personlig mognad och utveckling. När vi kom till högstadiet lång vi "mil" före de andra parallellklasserna i kunskaper och eget driv.

Hattie skulle kunna använda "Affe" som ett lysande exempel på god pedagogiskt hantverk enligt sina meta-meta-analyser :-)

2. Skapa ännu mer relevanta kunskapsmål med feedback/feedforward i flera tidshorisonter.
Här skulle man kunna låna strukturen från sammanhang där man har flera nivåer av "mästerskap" och där de äldre ger hjälp till de yngre (exempelvis inom många asiatiska kampsporter, men också i olika föreningar, ordnar och samfund).

A. Väldigt kort tidshorisont (feedback från elever till yngre elever i samma skolform)
Det sista eleverna gör när de går ut en årskurs (eller avslutar en längre tidsperiod enligt exemplet ovan) är att ge feedback och feedforward (tips framåt) kring både kunskapsmål och didaktiska upplägg som kommer till till nytta för de elever som är två år yngre än vad de själva är (och för deras lärare).
På så sätt så får man en mycket mer "elevnära" påverkan på vad som är bra att kunna i en yngre ålder (och tips på bra didaktiska upplägg) som man har nytta av i lite äldre ålder.

B. Kort tidshoriont (feedback från elever i högre skolform till elever i lägre skolform)
Samma upplägg som ovan, men här är det t ex eleverna i gymnasiet som ger feedback och feedforward till både elever och lärare i grundskolan. Samma sak gör förstås elever i högskolan för eleverna i gymnasiet.

C. Mellanlång tidshorisont (feedback från individer som har jobbat ett litet tag)
Här har de f d eleverna (och nybakade anställda och/eller egna företagare) både en relativt färsk överblick av hela sin skolgång och en aktuell upplevelse av vilka kunskaper de faktiskt behöver för att klara sig i samhället på egna ben (både på jobbet och privat). Därför kan de vara väldigt bra bollplank till de professionella "målsättarna" (som ansvarar för att formulera de olika kunskapsmålen) för att få en ännu bättre koppling mellan vad som lärs ut i skolan och vad som faktiskt behövs.

D. Lång tidshorisont (feedback från individer som jobbat över 20 år)
Även dessa individer kan vara mycket bra bollplank till målsättarna genom att de kan se tillbaka på sitt lärande under vuxentiden (både på jobbet och i olika fortbildningar) och kan därmed sätta skolans kunskapsmål i perspektivet för det som ibland kallas det "livslånga lärandet".

Genom att öka graden av frihet i vilken ordning man når de olika kunskapsmålen och öka relevansen i kunskapsmålen genom att hela tiden mata systemet med elevgenererad feedback och feedforward i olika tidshorisonter så minskar risken för destruktiv konformism. Dessutom blir skolan mycket tydligare en del av samhället i bättre samklang med omvärldens förändringar. Högre relevans i kunskapsmålen torde också minska känsligheten för olika pedagogiska modenycker).

Så tänker jag. Hur tänker du om detta?

Vi är närsynta och långsinta

2011-09-18T20:13:00.001+02:00

Jag tror att jag vet varför vi har så svårt att liksom "backa ut" från våra liv för att skaffa oss överblick och urskiljningsförmåga.

Vi är mentalt närsynta och känslomässigt långsinta.

Med mentalt närsynta menar jag att vi oftast bara ser det som ligger precis framför ögonen för oss och i vardagen har svårt att skilja viktigt från stort.

Med känslomässigt långsinta menar jag att om vi en gång har präglat in en känsla för något, positiv eller negativ, så har vi väldigt svårt att förhålla oss neutrala och omvärdera vår tidigare bedömning.

Det är en olycklig kombination att vara närsynt och långsint.
Det blir så mycket svårare att utvecklas som person, stökigare att odla relationer med våra meningsmotståndare och i praktiken bökigare att kunna göra saker på ett bättre sätt.

Jag tror att de flesta av oss kulle ha nytta av att ta hjälp av en slags "mentala optiker" som hjälper oss att även kunna hitta skärpan bortom horisonten.
Jag tror också att vi borde ta oss en känslomässiga "nollställare" lite då och då. Då skulle vi säkert kunna öka våra chanser att undvika onödiga tillkortakommanden och blindgångar som beror på en för snäv mental urskiljning och ett infekterat känslomässiga tillstånd.

Låt oss bli mer långsynta och kortsinta.

Barn ska inte broilas, de ska leka!

2011-09-18T09:47:00.000+02:00

Barn ska inte broilas, de ska leka.

Så enkelt och så tydligt sammanfattade för drygt två år sedan SvD:s kolumnist Anna Larsson (numer även med efternamnet Laestadius) hur vi kan hjälpa våra barn att utvecklas på bästa sätt.

Hon hänvisar till flera olika undersökningar i ämnet "barns utveckling" och även till tidningen Scientific American Mind som lyfter fram att fri lek, utan inblandning och styrning av vuxna, hjälper barn att växa upp till kreativa, smarta, socialt fungerande och trygga individer.

Flera undersökningar visar att styrda och redan planerade aktiviteter minskar barns egen förmåga, både mentalt och socialt, medan leken ställer högre krav på kreativitet och uppfinningsförmåga. Dessutom måste leken utformas på ett sätt så att alla vill och kan vara med, annars tar ju den roliga leken slut. Det kallar jag incitament för social träning.

Låt mig lägga till en aspekt.
Jag tror att de vuxna behöver ha insyn i leken och hjälpa barnen vidare när negativa tendenser tar överhanden (boken Flugornas herre är ett bra exempel på att barn inte är goda av naturen utan formas av omständigheterna).

Om en grupp barn i praktiken "leds" av en mobbare eller någon som vill ställa till elände för andra utan att känna empati för dem man ställer till det för (jag menar alltså inte "bus" utan förstörelse) så kommer leken att gå över styr.

Alltså gör vi föräldrar bäst i att låta barnen lägga tid på sina lekar utan för mycket planering från vår sida. Det enda vi egentligen behöver göra är att ibland rikta om fokus i den självskapande processen lek så hjälper våra barn sig själva att utvecklas.

Vi fungerar som barnens kompass helt enkelt, inte deras fordon och räls.

Skönt att forskning och erfarenhet kan hjälpa oss ur ett ekorrhjul av ständig planering för att synka alla aktiviteter som barnens vardag ska fyllas med!

Ett påhopp som jag förvandlat till lärdomar

2011-09-16T09:43:00.001+02:00

Tack alla vänner för att ni har tagit er tid att delge era reflektioner och goda råd. Dessa hjälper mig att förstå mer om den akademiska kulturen, om olika tankevärldar och hur min personlighet kan tolkas i ljuset av dessa.

När det gäller påhoppen jag råkade ut för (som var mycket grova) så byggde de mer sansade delarna i korthet på att jag hade kopplingar till diverse sekter, bl a scientologerna, att jag var rasist och att jag i min affärsverksamhet var ute efter att sprida pseudovetenskap.

Triggern till detta mycket otrevliga utbrott var nog dock att jag inte har studerat på högskola och ändå hade mage att påstå att jag har tillägnat mig kunskaper på andra sätt.

Några snabba självreflektioner:

Det som en del akademiker tolkar som "tvärsäkra uttalanden" är egentligen hypoteser som jag har testat många gånger i praktiken och alltid är beredd att ifrågasätta. Jag får helt enkelt vara mer noga med att berätta att jag presenterar en hypotes när jag tänker högt i akademiska sammanhang (vilket i andra kulturer än den akademiska ofta framstår som väldigt märkligt, det förstår väl alla?) Det kan vara bra att komma ihåg att det finns en stor blandning kulturer och att jag tolkas utifrån varje kulturs egen referensram.

Att tänka tillsammans genom att "attackera" är för mig främmande (en vana som jag har fått förklarat för mig finns inom den akademiska världen). Därför blir jag nog överrumplad när någon helt plötsligt hamnar i känslosvall när vi bara provar olika tankegångar. Om man hade haft det arbetssättet inom film, teater eller andra domäner där man lever på att presentera saker för andra (som betalar för upplevelsen) så skulle man inte komma någon vart. Där testar man snabbt massor av möjliga (och omöjliga) tillvägagångssätt och sedan tar man det som fungerar bäst för stunden. Här kan jag förstå att det blir en krock om jag tar med mig detta arbetssätt in i en miljö där försiktighet är norm och maktkamper en del av vardagen.

Jag tror egentligen inte alls på "sanningar" och älskar tvetydigheter som kan visa mig fler infallsvinklar i samma fråga. Sanningen om hur spelreglerna inom akademin "måste" spelas är kanske det som förvånar mig mest. Jag menar alltså att jag inte förstår hur akademiker tar både spelregler och kultur för given när man säger sig inte tro på sanningar. Här behöver jag nog bli mer medveten om att jag uppfattas ingå i det akademiska spelet, även om jag själv anser mig stå utanför, och att allt jag gör kan tolkas som att jag är ute efter att positionera eller framhäva mig själv.

Jag får också vara försiktig när jag utmanar spelregler rent allmänt eftersom spelreglerna är en väldigt viktig del av den akademiska kulturen (ja, jag vet att de inte kallas spelregler utan vetenskapligt förhållningssätt ) .

Jag har aldrig trott på "färdiga" lösningar eftersom allting måste anpassas efter sammanhang och förutsättningar. Det jag däremot oftast gör är att testa andras lösningar innan jag sätter igång och modifierar dem (går fortare, jag lär mig en massa på vägen och slipper uppfinna så många hjul).

Samtidigt har jag ofta fått kritik för att mina nya idéer är otydliga (vilket jag tolkar som att de bara är otänkbara innan man har sett vissa samband) och har därför blivit mer och mer noga med att försöka ta fram "demonstratorer" som visar de principer och tumregler jag baserar mitt eget tänkande på.

Att någon skulle tro att jag därmed tror mig själv om att ha den enda lösningen är för mig helt horribelt (och jag blir ofta ganska sårad, jag vill ju bara visa den praktiska sidan av den teori jag jobbar med). Jag får antagligen bli tydligare med att jag ser på alla mina lösningar som kommunikationshjälpmedel och demonstratorer och inte som färdiga lösningar.

Det en del kallar för "ordlekar" kallar jag för "ordbruk" och handlar inte alls om att framhäva mig själv som person utan att använda språket för att hitta fler infallsvinklar samtidigt som man ibland kan fånga en hel del visdom som finns lagrad i språket.

Därför älskar jag också att bolla begrepp med andra (även akademiker) som hjälper mig att se ännu fler nyanser och distinktioner i våra uttryck. Nio av tio gånger har jag slarvat med begreppen men en gång av tio så har jag hittat en ny ingång som har varit dold för den jag bollar tankar med. Alltså ökar jag antalet försök för att hitta ännu fler dolda ingångar (istället för att bromsa idéflödet för att undvika att det ska bli fel). Med de akademiker som inte redan uppskattar denna sida hos mig så får jag vara tydligare med att jag har en uttalad strategi för att hitta dolda infallsvinklar.

Ja, av alla saker som händer så finns det mycket att lära.

Detta har varit lärorikt för mig.

Vad gör människorna för nytta?

2011-09-15T16:57:00.002+02:00

Vad gör flugorna för nytta?

Den frågan fick jag från min äldsta son och hörde mig själv säga att "de är mat till fåglarna".

Sen har jag liksom gått och tänkt på den där frågan. Vad menar vi människor med att någon annan organism på jorden gör nytta?

Det är ju t ex uppenbart att väldigt få människor tycker att fästingar gör nytta.
Inte heller har jag hört någon prata om de nyttiga maskrosorna.

Däremot har jag hört någon som påstått att maskrosorna är onyttiga om man gör vin av dem och dricker för mycket. Men det betyder liksom inte samma sak som att inte göra nytta.

Alltså har vi en idé om vad som gör nytta och vad som inte gör det.
Denna idé delas av många inom samma kultur.

Men vad menar vi med att en organism gör nytta?

Jag tror att vi menar att organismen gör nytta i första hand för oss människor och i andra hand att organismen fyller sin roll i ekosystemet (så att det kan göra nytta för oss människor).

Vi verkar liksom tro att ekosystemet finns till för oss.
Väldigt få tänker sig att vi ingår i ekosystemet.

Om vi ändå leker med tanken att människan faktiskt ingår i ekosystemet, vad gör människor då för nytta?

Tänk er en älgko som ska svara på frågan från sin kalv vilken nytta människorna gör.

"Nja, nytta och nytta. Dom dödar för nöjes skull. Dom tar saker från jorden och lämnar bara giftiga restprodukter efter sig. Dom förökar sig ohämmat och tar mer och mer mark i anspråk för sina höga bon och sina hårda stigar. Människorna gör faktisk ingen nytta, dom är nog den onyttigaste organismen vi har på jorden".

Jag tror att man skulle plantera den frågan bland våra barn: "Vad gör människorna för nytta?".
Det skulle kanske få fler än mig att tänka efter...före...

Risken med att bara göda vår expansionsförmåga

2011-09-13T16:36:00.003+02:00

Det är jobbigt när anpassningsförmågan bara går åt ena hållet.

Jag tänker på dilemmat med det s k prisbasbeloppet som är ett slags konstant värde kring vilket många försäkringar, bidrag och avdrag baserar sitt värde på.

Prisbasbeloppet (hetter tidigare bara basbeloppet) ska anpassas till inflationen, d v s följa det allmäna prisläget, så att det blir just ett konstant värde.

Första basbeloppet år 1960 låg på 4,200 kr och år 2009 låg det på 42,800 kr (och har i år kommit tillbaka till samma nivå).
En ökning med över 10 gånger i reda kronor medan värdet ska vara konstant.

2010 inträffade det ovanliga (om man tittar på den historiska utvecklingen) att det allmäna prisläget sjönk och man enligt reglerna skulle sänka prisbasbeloppet för år 2010 med 400 kr.

Men, då ville många att "den naturliga anpassningen till det allmäna prisläget" inte längre skulle gälla.

Ekonomer varnade för att man förstärker lågkonjunkturen om man undviker att betala ut de tre miljarder som sänkningen innbär i minskade kostnader för staten.

Bidragstagare, främst från Försäkringskassan, fick också en minskning av sina bidrag vilket blev en het politisk potatis för regeringen (som fick fatta det formella beslutet).

Detta resonemang av alla som "drabbas" visar egentligen att anpassningar bara accepteras åt ena hållet, d v s att det alltid är OK att man ökar bidrag, ersättningar och avdrag, men tanken på att minska något är i det närmaste otänkbart.

Jag skulle vilja påstå att vi mentalt inte har en anpassningsförmåga till de resurser vi har att tillgå utan bara en expansionsförmåga.

Detta är nog förklaringen till hur svårt vi har att komma överens mellan alla länder och intressenter när det gäller konkreta aktiviteter för att minska resursförbrukning och miljöförstörande utsläpp.

Den typen av utveckling klarar man inte av om man bara har en expansionsförmåga men saknar en verklig anpassningsförmåga.

Som tur var så stod regeringen på sig i denna fråga och följde faktiskt reglerna för utvecklingen av prisbasbeloppet.
Då fick det svenska folket en liten chans att träna på sin anpassningsförmåga.

Självklart hävdar många att sänkningen av prisbasbeloppet bara drabbar de svaga i samhället.

Om vi levde i ett fattigt land men smutsigt vatten, otjänlig föda och ständiga gatustrider mellan rivaliserande rövargäng så skulle jag också vara väldigt bekymrad.

Nu lever vi som "drabbas" av en liten minskning av prisbasbeloppet i ett mycket rikt land där bostad, TV-avgift och i praktiken "semester" ingår ramen för existensminimum.

Då tror jag att vi har större nytta av att främja vår anpassningsförmåga än att bara göda vår expansionsförmåga.

Testkulturen i skolorna slår tillbaka!

2011-09-10T08:34:00.004+02:00

Återhittade artikel i SvD från 2009 om att lärare och rektorer i England kritiserar de nationella proven och de ständiga inspektionerna från myndigheterna.

Det som är speciellt med denna kritik är att pedagogerna och skolledarna inte kan anklagas för att tala i egen sak eftersom de får stöd från forskare.

Den väldigt omfattande "Cambridegestudien" konstaterar att läroplanen är smalare än den undervisning om bedrevs i den viktorianska grundskolan.
Forskarna uppmanar också den brittiska regeringen att höja åldern för skolstarten. Att börja med formell undervisning för tidigt kan ge barnen dåligt självförtoende och hämma deras lärande senare i livet.

Pedagogiken drabbas av hårda inspektioner och allt fler detaljerade riktlinjer. Proven stjäl i praktiken tid från undervisningen. Eleverna tvingas repetera sådant de redan kan istället för att lägga tiden på att lära sig nya saker.

Mick Brookes, generalsekreterare för rektorernas nationella förbund, NAHT; konstaterar att proven styr läroplanen. Det spelar ingen roll vilken undervisning du bedriver, utgången blir ändå densamma, säger han.

Lärarkåren är också kritisk till den ensidiga fokuseringen på räkning samt läs- och skrivkunnighet. Ämnen är viktiga säger de engelska lärarna, men det måste finnas utrymme för kreativitet med hjälp av musik, teknik och sport.

Enligt UNICEF är också de engelska och amerikanska skolbarnen de olyckligaste i skolvärlden. Detta blir ju ett problem eftersom forskningen visar att lärandet blir mycket mer effektivt om de sker genom lek och lust. Inte att sammanblanda med larv och lathet!

Jag blir nyfiken på om utbildningsministern ställer sig till dessa rön nu när den anglosaxiska skolan, som har en utbredd testkultur, börjar påvisa bristerna med detta förhållningssätt?

Avreglering är också en detaljerad styrning

2011-09-08T08:24:00.001+02:00

Jag har svårt att släppa tanken på att det finns ett allvarlig tankefel bakom motstättningen mellan dem som förespråkar solidaritet repektive frihet.

För två år sedan skrev Annie Lööf i SvD (påtänkt partiledare i C) att hon vill ha ett värderingskifte från socialisering till liberalisering. Hon använder Lotta på Bråkmatargatan ("Det är något konstigt med mig - jag kan nästan allting") som association för att påvisa att människor visst har en stor tilltro till sig själva om dom bara får utöva den. Hon tolkar också olika politiska regleringar som en bristande tilltro till medborganas egen förmåga.

Det hon inte berör alls i denna artikel är om hon har samma tilltro till människors förmåga att tänka på andra än sig själva och sina närmaste. Jag tror nämligen att människor har väldigt lätt att tro mycket om sin egen förmåga. Själv kör man bil felfritt, men man har alltid en massa idioter omkring sig i trafiken.

Jag tror alltså inte att de som förespråkar solidaritet misstror människors förmåga att ta hand om sig själva, de misstror människors förmåga att ta ansvar för saker som ligger utanför den egna intressesfären.

Tror då jag på politiska regleringar för att s a s "tvinga fram" mer solidaritet? Nää, det är ett omöjligt projekt. Solidaritet uppstår bara mellan människor som vill varandra väl. För att vilja någon väl så måste man ha någon form av relation och intressegemenskap. Detta kan inte regleras fram. Däremot kan man odla en intressegemenskap.

Annie Lööf avslutar samma artikel med att lyfta fram den närmast uttjatade s k "Gnosjöandan" som ett exempel på mäniskor som kan åstadkomma mycket tillsammans. Hon skriver dock inget om deras intressegemenskap (eller solidaritet att hjälpa varandra göra bra affärer) utan vi som läser artikeln ska förstå att framgången handlar om företagarnas tilltro till sin egen förmåga.

Om jag ska sammanfatta vad som får mig att ana ett allvarligt tankefel bakom motsättningen mellan solidaritet och frihet så är det följande två aspeketer som jag tänker på.

1. Avreglering är också en styrning
Att som politiker sätta upp ramar och regler som gör all verksamhet till en marknad och som främjar affärsmässigt agerande på dessa marknader är i sig en typ av reglering. Man främjar nämligen ganska ensidigt fördelarna för dem som har näsa för affärer och som därför strävar efter temporära monopol (d v s att vara så stark på marknaden så att inga konkurrenter har en chans). Detta betyder att det byggs upp strukturer i samhället som motverkar friheten. Ökade inkomstskillnader ökar spänningarna mellan människor. Vi får fler inhängnade bostadsområden, fler övervakningskameror och människor känner sig mer ofria.

2. Frånvaro av frihet förhindrar solidaritet
Människor som inte upplever att de har saken i egna händer blir ännu mer egoistiska och börjar utnyttja systemen för egen räkning. De formella positionerna i samhället blir till maktpositioner och ingen vågar riktigt lita på andra människor när man ska samarbeta utanför de mer formella strukturerna. I skuggan av de formella strukturerna frodas den "svarta ekonomin" med olika ömsesidiga beroenden. Känslan av intressegemenkap utanför den egna sfären är väldigt låg.

Min slutsats är att solidaritet och frihet är beroende av varandra, inte något som utesluter varandra. Man får inte frihet genom att helt släppa den politiska styrningen. Man får inte solidaritet genom att styra för mycket.

Vore spännande att se vad som skulle hända om de som förespråkar liberalisering började fundera på hur solidariteten skulle bidra till friheten. Det skulle vara lika spännande om de som vill skapa regler för solidaritet började fundera på hur en känsla av frihet hos medmänniskorna skulle kunna främja en ökad intressegemenskap.

Jag är fullkomligt ofullkomlig

2011-09-06T19:28:00.002+02:00

Det är bara att acceptera, jag (liksom alla andra) bär på många drag i min personlighet som gör att jag inte kan leva upp till den idealbild jag har av en god människa.

För att ge några snabba och konkreta exempel:

Jag är ivrig att berätta för andra hur de borde tänka och göra...men har svårt att själv lyssna till mina goda råd.

Jag blir irriterad över att drygt 1000 människor kan lägga tid på att sitta i en ishall i Södertälje för att se ett hockeylag genomföra sin första isträning istället för att lägga sin tid på att göra Södertälje till en bättre plats att leva på eller att strömma in i skolorna för att hjälpa våra barn.
Själv lägger jag tid på att skriva om att 1000 människor sitter på en läktare ...mycket nytta jag gör för Södertälje vid datorn...inte!

Jag har en lika stor förmåga att se hur man kan göra saker på många olika sätt .... som jag har förmåga att krångla till även den enklaste sak.

Jag har så många ofullkomligheter inom mig att de bildar..... en helhet.
Jag är fullkomligt ofullkomlig!

Skönt att begripa det.
Då behöver jag inte lägga tid på att ha dåligt samvete för att jag inte är en bättre människa, pappa, man, vän, medspelare, ledare, granne (och alla andra roller man spelar/fyller).

Då kan jag istället lägga tid på att hitta vägar som faktiskt leder framåt med hjälp av den fullkomliga ofullkomlighet som är jag!

Hur vi formulerar problemen är ofta orsaken till problemen

2011-09-04T09:39:00.002+02:00

Överallt pågår kampen om att formulera det verkliga problemet.

Inom svensk politik pågår kampen mellan problemet med bristande stöd till arbetslösa och problemet med bristande stöd till företagare som ska skapa de nya jobben.

Inom integritetsdebatten rasar kampen mellan problemet med olaglig fildelning och problemet med för stor övervakning.

Inom skoldebatten står kampen mellan problemet med bristande disciplin i våra skolor och problemet med dåliga pedagogiska former.

Kombatanterna lägger alltså all sin tid på att saluföra sin egen problemformulering snarare än att försöka skaffa sig en både bredare och djupare förståelse av fenomen och mekanismer som skapar olika problem i de olika situationerna.

Detta är i sig ett problem därför att hur vi formulerar själva problemen är ofta orsaken till själva problemen.

Låt mig ge ett exempel på hur själva problemformuleringen styr vårt tänkande utifrån ordspråket "det är alltid grönare gräs på andra sidan staketet".

Om problemet är hur vi ska ta oss över ett staket så kommer vi bara söka efter lösningar som handlar just om att ta sig överdetta staket.

Om vi istället funderar på hur vi ska ta oss förbi samma staket så öppnas många fler möjligheter. Vi kan t ex gå på sidan av staketet, genom staketet eller krypa under.

Om vi vidgar vår problemformulering ytterligare så kan vi kanske fundera på hur vi får tag i det som finns på andra sidan staketet. Det betyder att vi kanske inte alls behöver lösa problemet med att ta oss förbi staketet. Vi kan istället leta efter det vi söker på denna sida av staketet som vi redan befinner oss på.

Varför vårt tänkande fungerar på detta sätt är antagligen för att vi är väldigt beroende av vår varseblivning i vårt tänkande, d v s vad vi uppfattar och hur vi tolkar det vi uppfattar.

Först när vi har styrt vår uppmärksamhet på en speciell aspekt i en situation så uppfattar vi det som ett problem (eller möjlighet, lite beroende på personlighet). Om vi själva blir störda av oordning runt omkring oss så har vi en större tendens att vilja ha ordning och reda. Om vi känner oss låsta av allt för stela strukturer så längtar vi efter mer frihet och variation.

Alltså kan man nästan alltid se en koppling mellan människors personligheter och de problem som dom uppmärksammar.

Därför är det viktigt att låta många olika personligheter komma till tals när man formulerar sina problem, annars så kommer problemformuleringarna bli allt för ensidiga och orsaka ännu fler problem än de löser.

Men, då kan vi inte låta oss bli låsta oss i en kamp mellan vilket problem som är viktigast att lösa.

Vi bör istället använda varandras personligheter, och därmed problemformuleringar, som en värdefull tillgång istället för att lägga all kraft på att saluföra våra egna problemdefinitioner.

Tycker du att jag ensidigt saluför en problemformulering med detta inlägg?
Snälla, låt mig ta del av fler problemdefinitioner kring frågan varför vi har svårt att lösa våra problem.

Har ni en tänkbar arbetsplats?

2011-08-18T19:12:00.005+02:00

Många kommer nu tillbaka från semestrar och arbetskarusellen snurrar igång med ett överflöd av möten, mail och mätningar. Jag vill passa på att slå ett slag för den tänkbara arbetsplatsen, dvs en plats där det är lätt att tänka (och komma ihåg vad man har tänkt).

För vad handlar det mesta av vårt moderna arbete om annat än att tänka i olika former?

Vad är det då som gör det lättare för oss människor att tänka?

En viktig sak är att vi inte överbelastar våra arbetsminnen, d.v.s. de minnesfunktioner vi har i våra hjärnor som hanterar visuell och auditiv information just när vi bearbetar informationen, exempelvis att vi kommer ihåg vad som stod i början av meningen medan vi läser slutet av samma mening.

En annan sak som underlättar tänkandet är att vi får hjälp att få en överblick av all information vi behöver hantera i vårt tänkande och att vi får använda flera sinnen (våra gränssnitt till informationen) för att få en större "bandbredd" och kunna aktivera en större del av våra nervsystem.

Självklart blir det också lättare att tänka om man har en bra tankekondition (mental och kognitiv styrka, snabbhet och uthållighet när man tänker) och en utvecklad tanketeknik (effektiva metoder och strategier för att genomföra olika "tankemanövrar" för att exempelvis strukturera information, generera idéer och urskilja mönster).

Är då de flesta arbetsplatser bra platser att tänka på? Egentligen inte.

Många tvingas hela tiden hantera stora mängder information och stimuli samtidigt som arbetsmiljön har många distraktionskällor. Detta gör att medarbetarna ständigt belastar sina arbetsminnen till det yttersta.

När sedan informationen är fragmenterad och "gömd" i olika dokument och lagrad i svårnavigerade filstrukturer på datorservrar, så blir det också väldigt svårt att få en överblick.

Stillasittande och pratiga möten, i kombination med stillasittande framför datorskärmar, gör dessutom att medarbetarna tvingas använda en väldigt liten "bandbredd" när de hanterar stora mängder information och intryck.

Om man till det lägger att många medarbetare varken tränar sin tankekondition eller systematiskt utvecklar sin tanketeknik så blir effekten att det blir väldigt jobbigt för medarbetarna att tänka på ett vägvinnande sätt och våra kontor och arbetsformer blir allt annat än tänkbara.

Detta är något som jag och mina kollegor på Ming vill råda bot på. Därför fokuserar vi lite extra denna höst på att sprida kunskap och inspiration om hur man kan göra sina arbetsplatser mer tänkbara.

Det handlar om att minska belastningen på arbetsminnet, erbjuda överblick av all information och ge alla medarbetare en möjlighet att använda flera sinnen. Dessutom har alla stor nytta av tanketräning där alla får en chans att i roliga men effektiva former träna upp både tankekondition och tanketeknik.

Det är hög tid att göra våra arbetsplatser mer tänkbara!

Tre idéer på hur man förstärker Open Space

2011-08-13T10:57:00.000+02:00

Här kommer tre snabba idéer för att förstärka Open Space-konceptet http://en.wikipedia.org/wiki/Open_Space_Technology som är tänkt att användas på EdCamp http://edcampstockholm.wordpress.com/

De tre sakerna jag föreslår är tänkta att råda bot på vanliga problem i Open Space som exempelvis är att:

-kommunikationen nästan uteslutande bygger på prat

-några få deltagare pratar väldigt mycket medan majoriteten är tyst

-mycket tid går åt till att upprepa och älta det man redan vet

-man har svårt att fokusera på de enskilda frågorna i det stora frågebruset

-man har svårt att komma ihåg lärdomar, insikter och idéer

Därför föreslår jag att man fångar minnen i flykten, att man ger stadga åt alla gruppers tänkande och att man tillför en ”pace maker”:

1. DIGITALT FÅNGA MINNEN MEDAN DET PÅGÅR OCH SPEGLA TILLBAKA TVÅ GÅNGER UNDER KVÄLLEN:

Bärbara datorer med extra webkameror riktade framåt (fungerar som filmkameror och redigeringsstudior i ett) där man hela tiden frågar deltagare om lärdomar, nya insikter och nya idéer. Varje timme klipper de som intervjuar ihop ”best of” inom olika kategorier (best of syftar här på de bästa filmklippen och inte på de bästa lärdomarna, insikterna eller idéerna). Dessa filmklipp visas två gånger under kvällen för alla för att ge inspiration att fokusera på att lära sig nya saker snarare än att säga det som alla redan vet (och filmerna blir också en levande och förädlad dokumentation att titta på efteråt, både för deltagare och för de som inte kunde närvara).

2. INVOLVERA FLER NÄR MAN TÄNKER I GRUPP OCH SKAPA VISUELLA GRUPPMINNEN SOM LEVER VIDARE:

För att undvika att några blir de som berättar allt de vet (i kraft av sin auktoritet inom ett ämne) medan majoriteten hamnar som mer passiva åskådare så kan man ha en gemensam form på starten för alla spontana grupperingar.

Den formen kan t ex vara att alla i gruppen förväntas formulera en eller flera underfrågor till den huvudfråga de har samlats kring. Förslagsvis används 2 tysta minuter i början av varje samling till att alla deltagare skriver/ritar sina underfrågor på lappar som sätts på en större flyttbar skiva/tavla (t ex i kartong) som är förberedd med frågor/infallsvinklar i varje hörn (exempelvis Varför? Vad? Hur? Komma igång? om vi utgår från David Kolbs startpunkter i olika problemlösarstilar).

Efter de 2 tysta minuterna (som också kan sägas fungera som fokusering på just den aktuella specifika frågeställning eftersom det är så många frågor som far i luften under kvällen) så sätter varje individ sina egna underfrågor i närheten av den infallsvinkel som den bäst passar in på. Sedan betar gruppen av frågorna infallsvinkel för infallsvinkel. Om någon i gruppen gillar att rita medan h*n tänker så får den deltagaren gärna rita på gruppens gemensamma tavla medan samtal, experiment och demonstrationer pågår. Tavlan med det visuella gruppminnet fotograferas av med mobilkamera av någon i gruppen när de är klara och bilden skickas till EdCamps’ gemensamma minnesfångare. Själva minnestavlan sparas också för att kunna användas som stöd till minnet i andra format.

3. GENOMFÖRA TVÅ PULS-SAMLINGAR (PACE MEETINGS) UNDER KVÄLLEN FÖR ATT FRÄMJA ETT PRODUKTIVT UTBYTET AV IDÈER:

Vid två tillfällen under kvällen samlas alla deltagare i ett stort rum under max 10 minuter för att snabbt stämma hur det går och lyfta fram vad som främjar ett värdefullt idéutbyte. Här visas också filmklippen av lärdomar, insikter och idéer från de tidigare passen.

Med dessa tre enkla förstärkningar så tror jag att Open Space fungerar ännu bättre.

Skeptiker larmar mycket om alarmism

2011-08-08T14:39:00.001+02:00

I flera grupper på Facebook, under många så kallade hashtags på Twitter (#) och i många kommentarsfält i media (då ofta i anonyma former) talas det ofta om något som kallar "alarmism".
Vad som ryms i detta begrepp verkar bero lite på vilken information man vill misstänkliggöra eller vilka människor man vill sätta etiketten på.

Det som verkar vara den gemensamma uppmaningen, oavsett vem eller vad som kallas för alarism, är att vi INTE bör agera på informationen vi får från olika forskningsgrupper och myndigheter. Istället bör vi fortsätta med "business as usual" alternativt släppa loss marknadskrafter och/eller privata och individuella initiativ ytterligare för att på den vägen lösa problemen (som i första delen av argumentationen inte finns :-)

Jag har då två funderingar som jag hoppas vi kommer att få sitt svar på från så kallade "skeptiker", en benämning de som larmar extra mycket om alarmism ofta ger sig själva:

1. Kan man anse att Churchill var en alarmist som larmade om Hitlers framfart samtidigt som Chamberlain föreslog "business as usual"?

2. Vad exakt är det s k "skeptiker så rädda för när det gäller att väcka medvetenheten hos fler människor kring att allt på planeten hänger ihop och att vi gör bäst i att tänka till och samspela på ett konstruktivt sätt om vi inte ska såga ner den gren vi sitter på?

För att jag inte ska behöva få en massa påståenden om mina intentioner så vill jag vara tydlig med att jag inte är varken "anti-kapitalist,", "kollektivist", "miljötalliban" eller "hippie" (tog ett axplock av de tillmälen som ofta haglar i luften när skeptiker ska sätta fundamentalistiska etiketter på de människor de anser står för alarmismen).

Så, när det nu larmas så mycket om alarmismen så tycker jag att det är på sin plats att låta skeptikerna förklara vad de egentligen vill.

Kan den globala organismen låna egenskaper från den mänskliga?

2011-08-07T10:05:00.004+02:00

På Facebook la jag ut en länk med Ian Goldin som höll ett s k TED-talk om globala utmaningar: http://www.youtube.com/watch?v=KuWXfjyGhk0&feature=youtube_gdata_player

I anslutning till diskussionen som följde i kommentarsfälten så fick jag följande fråga från Lars Thim:

Hur stor gemenskap kan vi greppa? Visst kan ett lokalsamhälle se fördelarna i gemenskapen men kan ett globalsamhälle göra det? Rent praktiskt, hur får man hela laget att göra rätt samtidigt hela tiden?

Jag svarade så här:

Jag tror att vi kan få en del svar på din fråga Lars genom att studera hur biologiska organismer är uppbyggda, exempelvis människan. Jag gör ett försöka att resonera.

Vi har det lokala samhället hjärtat, det lokala samhället foten, det lokala samhället örat o s v.
Alla dessa lokalsamhällen av massor av olika typer av celler och proteiner som bygger upp vävnad, nerver, vätskor m m.
Förutom att alla celler kommer från samma typ av stamceller och delar samma uppsättning DNA så står alla lokala samhällen i en ständig kontakt med varandra genom flera av kroppens regleringssystem. Många av systemen är "självreglerande" medan en del av systemen kan vi faktiskt styra medvetet.
Även i hjärnan har vi många parallella lokala samhällen eftersom olika delar av hjärnan har olika funktioner. Även dessa hjärnceller kommer från samma stamceller och de olika hjärnfunktionerna har massor av kontaktytor mellan varandra och till resten av kroppen.

Det räcker med att ett enda av dessa kroppsliga lokala samhällen inte fungerar för att hela kroppen ska hamna i obalans. En liten sticka i fingret som leder till en infektion drar igång hela kroppens immunsystem. Ibland får hjärnan en tydlig signal om att det pågår en kamp i kroppen genom att kroppstemperaturen går upp.Kroppen fungerar när alla delar fungerar. Alla lokalsamhällen är i praktiken beroende av varandra.

Hur skulle man kunna överföra denna metafor om kroppens biologiska uppbyggnad till att vi är en stor mängd människor här på jorden som behöver kunna samspela på ett mer konstruktivt sätt?
Jag tror att känslan av att vi alla tillhör samma "kropp" och i praktiken är väldigt beroende av att alla lokalsamhällen fungerar (t ex inte har väpnade konflikter, inte förstör naturen m m) kan förstärka viljan/nödvändigheten att få till fungerande kopplingar mellan alla lokalsamhällen.
När kopplingarna fungerar och det finns vissa självreglerande system så ökar chansen till att vi kan använda vårt kollektiva medvetande till att navigera den globala kroppen mellan grynnor och skär som kommer i vår väg.

Så, om vi bara berättar historien om att vi alla faktiskt sitter ihop och är extremt beroende av varandra oavsett var på jorden vi befinner oss (vilket inte är så svårt med finansiell finanskris i uppseglande igen) och sedan använder tekniken för att verkligen skapa förutsättningar för öppna kanaler mellan människor över gränserna för olika samhällen, institutioner och grupperingar (i kombination med medvetna aktiviteter för att främja korskopplingar och motverka isolerade klanbildningar) så kan den globala organismen låna egenskaper från den mänskliga organismen.

Ja, så resonerar jag :-)
Hur resonerar du?

Styrdokument ger egentligen varken styrsel eller stöd

2011-08-06T18:27:00.001+02:00

Just nu pågår en stor så kallad "implementering" av en ny läroplan i våra svenska skolor.

Dessutom diskuterar många lärare tolkningar av de olika så kallade "styrdokumenten".

Jag vill hävda att det ofta finns en övertro på styrdokument som ett effektivt hjälpmedel när man s a s ska få styrsel i sina organisationer.

När man upplever att organisationen inte styr åt rätt håll (t ex vikande resultat, ökande kostnader, långa ledtider m m) så försöker man skriva om sina styrdokument (underförstått att det är kvalitén på styrdokumenten som ger styrförmågan). Jag tror att man försöker styra med en ratt som inte har någon koppling till fordonet (om du förstår metaforen).

Jag brukar ibland göra en jämförelse mellan styrdokument och ett notpartitur, ni vet flera sidor med noter och anvisningar för hur man ska spela olika delar av ett musikstycke.

Det är väl få som skulle säga emot när jag påstår att om orkestern inte läser i noterna när de spelar så spelar det liksom ingen roll att man flyttar omkring noterna på notlinjerna. Notpartituret är inte det som styr orkestern. Alltså fungerar inte detta styrdokument (notpartituret) för att styra denna lilla organisation som vi kallar orkester.

I klassisk musik när stora symfoniorkestrar spelar så är det dock notpartituret som är "styrdokumentet".

Då är det viktigt att komma ihåg att dels sitter alla musiker i samma rum som spelar samma stycke för att kunna synka varandras insatser, dels så står en dirigent hela tiden framför hela gruppen och hjälper dem att följa både styrdokument och hitta samspelets nyanser.

Den situationen har vi ju inte i de flesta andra organisationer och sammanhang.

Lärare befinner sig exempelvis ofta ensamma tillsammans med sina klasser och har varken en didaktisk dirigent eller en möjlighet att uppfatta hur andra lärare tolkar samma krav i läroplanen.

Så, jag tror helt enkelt inte att styrdokument ger den styrsel eller det stöd som många hoppas på.

Vad tror jag då på istället?

Nu när teknikutvecklingen tillåter oss människor att hålla en öppen och levande kontakt i både realtid och med fördröjning för att utbyta information i både text, ljud och bild över avstånd i tid och rum (ja, det blev en lite lång mening för att få med flera avgörande egenskaper i kommunikationskanalerna som står till buds) ...

... så tror jag på att lärare och kompletterande professioner skapar "lärande lag" där man hela tiden tänker tillsammans och förbättrar både metoder och hjälpmedel.

De som ansvarar för att hålla ihop den nationella läroplanen (varför man nu egentligen bör avgränsa lärostoff inom ramen för nationella territorialgränser?) kan då hela tiden ge både inspiration och riktlinjer samtidigt som de ser hur det går i praktiken att följa riktlinjerna.

Den moderna tekniken ger oss alltså en chans att härma delar av symfoniorkesternas kommunikativa fördelar samtidigt som alla fortfarande har sin egen frihet att detaljutforma undervisningen så att den passar både den egna personligheten och de lokala förutsättningarna.

Fiffigt va?

Tankekonditionen kan tränas upp

2011-08-03T08:19:00.000+02:00

Om du har ett bra arbetsminne så har du enklare att koncentrera dig.

Forskare har mätt hjärnaktiviteter under tester framför en datorskärm där de har lagt in störningar via ljusblxtar. De individer som hade bättre arbetsminne (minnesfunktion för att hantera information en kort stund, t ex att komma ihåg vad som stod i början av meningen medan du läser slutet av samma mening) blir mindre störda av saker som sker runt omkring.

Nu verkar individer som har talang för matematik och språkinlärning ofta ha ett bättre arbetsminne. Forskningsledaren Ed Vogel (Oregon university) säger att "lättstörda" människor inte ska känna sig bekymrade. Ofta har de andra förmågor som t ex konstnärlig begåvning och bra fantasi och att de ska undersöka dessa förmågor i ett annat projekt.

Min reflektion är att man inte ska se mentala förmågor som absoluta, även minnesfunktioner kan ganska lätt tränas upp. Man kan också arrangera situationen på ett sätt så att man på bästa sätt kan använda den mix av förmågor som man redan har.

Jag tycker att man kan se förmågan att tänka i ett liknande ljus som förmågan att springa.
Det är jobbigt att springa om man har dålig kondition och svaga muskler, och på samma sätt är det jobbigt att tänka om man har dålig tankekondition och låg tankestyrka.

Självklart har vissa individer bättre förutsättningar för löpning genom sin kroppsform och mix av muskler (korta/explosiva eller långa/uthålliga muskelfibrer). Dock kan nästan alla hitta den sorts löpning som passar just deras kropp. Varje individ kan också öka sin egen förmåga med många hundra procent oavsett förutsättningar.

Om du tycker att du är lättstörd så kan du alltså träna upp ditt arbetsminne istället för att känna dig usel som en lättstörd person. Medan du förbättrar din förmåga att använda arbetsminnet så arrangerar du under tiden själva upplägget när du behöver koncentrera sig extra mycket.

Ett sätt är att dela upp dina arbetsuppgifter i tydliga moment/delar med tydliga mål.
Ska bläddra igenom tidningen för att hitta några få artiklar som jag fördjupar mig i senare.
Jag ska titta i bokens översikt av kapitel för att förstå helheten. Nu ska jag läsa kapitel 1.
Jag ska skriva tre mail under den närmaste kvarten.

Ett annat sätt är att använda de sinnen man föredrar när man ska ta in något. Om du gillar att röra på dig så blir det enklare att läsa in en text på din Ipod (kräver inte så mycket koncentration) och sedan lyssna på din egen inläsning samtidigt som du tar en promenad. Då blir det enklare för dig att koncentrera dig.

Ytterligare ett sätt att arrangera för bättre koncentration är att använda dina befintliga styrkor när de gäller lärande. Är du väldigt social så kan de be någon vän eller kollega att berätta vad dom vet om det du behöver lära dig. De få saker som kräver en fördjupning koncentrerar du dig sedan på när du läser om samma sak.

Jag kan fortsätta ganska länge med olika typer av exempel. Det jag vill påminna oss alla om är att vi kan träna upp vår tankekondition och tankestyrka och arrangera vår tillvaro så att vi blir vårt bästa jag.

Hur tränar du upp ditt arbetsminne, d v s din förmåga att hålla ljud- och synintryck, rörelser, procedurer och episoder i minnet medan du tänker?
Lite för lite utrymme här för att väldigt konkret ge dig olika exempel. Om du googlar på olika varianter på "arbetsminne" så hittar du en hel del erbjudande om träning av arbetsminnet.

Det jag villl tillföra här är att du har mycket att vinna på att träna med saker som du är intresserad av. Gillar du t ex hundar så tränar du ditt arbetsminne genom att läsa, prata och pyssla med just hundar (titta på bilder, återberätta vad du precis har lärt dig o s v). Gillar du idrott så är alla faktarutor, statistik, artiklar och TV-utsändningar utmärkta träningsredskap.

Acceptera inte att du är dålig på något, ta istället reda på vilken/vilka av dina tankeförmågor som behöver utvecklas och hanteras. Det är både välgörande för din självkänsla och din förmåga att få saker gjorda :-)

Två halva lekar blir till ett helt allvar

2011-08-01T09:10:00.000+02:00

Hur kan vi tillåta att den s k elitidrotten får en allt större del av våra offentliga medel, samtdigt som den privatiseras.

Det verkar nämligen som att företrädare för olika s k elitverksamheter kan sätta upp sina egna regler som sedan tvingar skattebetalarna, via profileringshungriga politiker, att bygga dyrare och dyrare idrottsanläggningar.

Dessa anläggningar måste sedan fyllas med inkomstbringande verksamheter.

Klubbarna tvingas därför att omvandla sina talangfulla ungdommar till "produkter som levererar" och, när dessa inte räcker till, hyra in ambulerande yrkesidrottare...
...för att kunna attrahera tillräckling många åskadare på läktare och framför TV:n...
...för att sedan kunna sälja tillräckligt med exponeringstid och reklamplatser till sponsorer...
...och locka till sig riskkapital från privata kommersiella aktörer...
...för att kunna betala lönerna till alla "stjärnor" på idrottsplanerna och anställda tjänstemän som hanterar all kringliggande försäljning, logistik och lobbying...
...för att odla de rätta kontakterna med politiker och offentliga tjänstemän...
...för att i "ungdomens namn" få tillgång till ännu mer offentliga medel..
...så att man kan bygga ännu dyrare idrottsanläggningar.

I fotbollen har man två halvlekar.
Det verkar dock som att dessa två halvlekar förvanskas till ett helt allvar.
Ett allvar som slukar oerhörda mycket av våra offentliga medel.

Därför låtar vi våra barn trängas i små ovädrade lokaler med underbetalda vuxna (som vi kallar för lärare) medan våra golfbollar får röra sig över enorma ytor i friska luften tillsammans med vuxna som har massor av tid, ork och pengar.

Ska vi verkligen låta den s k "elitidrotten" sluka mer av våra gemensamma resurser?

Med humorcertifiering undviker man en bristaminchock

2011-07-24T21:32:00.002+02:00

Människor i många organisationer lider av humorbrist.

Jag menar inte att människor är tråkiga utan att de handikappas i sina göranden av bristen på humor i själva arbetet.
Överallt hittar jag människor som har sammanblandat det man kallar för seriöst med att man framför sina budskap med allvarlig min och domedagsstämma.

Allt som uppfattas som lek undertrycks med resultatet att människor blir ängsliga för att göra fel istället för ivriga att göra rätt.

Vid alla försök till nytänkande och ifrågasättanden av rådande antaganden reagerar människor reflexmässigt med avståndstagande och negativa kommentarer.

Jag har sett det här tillståndet hos en grupp människor så ofta att jag kände ett behov av att ge fenomenet ett namn.

Dålig stämning, ängsliga beteenden och konserverande ritualer är ett tydligt symtom på att människorna i gruppen är utsatta för en ”bristamin-chock”.

Likt allergins histamin-chock, får bristaminet saker att rinna över sina breddar och fungerar i praktiken som en destruktiv förstärkare av organisationens brister. Även det som faktiskt fungerar ganska bra uppfattas i ljuset av bristaminets inflytande som undermåligt. Eftersom ingen individ vill stå som ansvarig för organisationens misslyckande så pågår en ständig positionering i syfte att få andra att verka sämre än vad man själv är.

Detta beteende är ganska svårt att komma åt eftersom alla uttrycker sig i termer av rationalitet, logik och affärsmässighet när de i själva verket ägnar sig åt ritualer, känslostormar och egenintresse.

Som den ihärdiga problemlösare jag är så väljer jag därför andra angreppssätt än allvaret för att lösa upp denna typ av situationer och tillstånd. Effektivast är nästan alltid humorn.

Jag brukar säga att det är bättre att leka på jobbet än att ”leka jobb” om man ska få något gjort.

Med humor menar jag inte larvigheter eller skadeglädje.
Jag syftar på den mentala förmåga vi människor har begåvats med när vi med hjälp av humorn kan ändra vår tolkning av en situation på en millisekund. Det vi trodde var logiskt i ett skeende framstår plötsligt som ologiskt och vi kan se nya aspekter i det som sker.

Vår biologiska kropp belönar oss för detta mentala kvantsprång genom att sända ut välgörande hormoner, sänka vårt blodtryck och syresätta vårt blod.

Samtidigt får gruppdynamiken en välgörande vitamininjektion när människor skrattar tillsammans och varken prestige och revirstrider överlever särkilt länge i denna humorfyllda miljö.

När bristaminets överreaktioner ersätts av självdistanserad experimentlusta kan man se en dramatisk förbättring av arbetsglädje, samspelsförmåga och framåtrörelse.

Effekten är så påtaglig att jag har funderat på om det inte ligger i aktieägarnas intresse att ”humor-certifiera” de organisationer man har intressen i.

Om man tänker på hur stora resurser som läggs på certifiering av ledningssystem för kvalitet, miljö och hälsa så borde det ligga i allas intresse att slippa se sina investeringar gå upp i rök beroende på bristaminets negativa inflytande.
Humor är det bästa vaccinet mot bristamin som jag känner till.

Hur skulle certifiering av humor gå till i praktiken?
Det finns ju så många olika sorters humor och vi människor är ju väldigt präglade av den kultur vi lever i vad vi anser vara ”lustigt”.

Jag funderar just på detta problem.
Jag återkommer när jag har en rolig lösning att presentera

Bättre att trädgården växer vilt än att den kommer emellan

2011-07-07T21:17:00.000+02:00

Min trädgård är inte som många andra trädgårdar i mitt område. I min trädgård saknas de raka linjerna, de tuktade buskarna och de kliniskt rena och stora gräsmattorna.
Min trädgård känns mer .... levande.
Här finns alla möjliga linjer. I buskagen tittar små blommor fram i olika färger och på gräsmattan samsas trevliga klöver och en massa grässorter med varierande längder på stråna.

Visst känner jag ibland ett styng av dåligt samvete för min trädgård. Borde jag inte rensa, klippa och pyssla i den för att "vårda" min trädgård? Blir den liksom inte "gladare" av att jag tillbringar många timmar tillsammans med den och tar hand om varje liten levande organism av växtlig karaktär som bor där?

Nu säger många att det egentligen inte handlar om att trädgården ska må bra. Det handlar om att man själv mår så bra när man får borra ner sina fingrar i myllan och göra något med händerna. Flera trädgårdsälskare som jag känner pratar också om att det är skönt att se att man verkligen har gjort något till skillnad från deras jobb.

Själv gillar jag faktiskt inte att borra ner mina fingrar i jord. Redan som liten kille ogillade jag att bli sandig och smutsig om mina fingrar. Den sociala uppfinningsrikedomen var stor för att förklara varför jag inte kunde vara med i sandlådornas lekar. Denna fingriga känslighet sitter kvar och jag har väldigt svårt att inte gå och skölja av händerna om jag har fått något kladdigt eller smuligt på händerna.

Sedan har jag också svårt att förstå hur man kan ha ett jobb där man inte tydligt ser att man faktiskt åstadkommer något och gör en skillnad varje dag.

Men om man låter statistiken avgöra så är jag tydligen undantaget och det är mycket vanligare att vilja pyssla i trädgården OCH acceptera att det är svårt att se om man har gjort något på jobbet.

Nåja, jag tycker ändå om min trädgård som den är och jag kan njuta av att vara i den utan att det syns att jag har lagt min hand på varje detalj i den växtlighet som frodas i den.

Samtidigt funderar jag lite hur de ska gå för de grannar som har dragit igång sina verandaprojekt denna sommar (det är alltid ett par familjer på gatan som drar igång detta sorts projekt på det de kallar "semester").
Mannen i familjen har på sig snickarbälte, har släpat fram alla möjliga handmaskiner och jobbar timme efter timme med att sammanfoga bräder och reglar till en .... lite större veranda än vad de redan hade. Kvinnan i familjen tar hand om ett eller flera små barn, fixar med mat och fika och säger att det kommer att bli en så fint när det är klart. Veckorna går och snart ska verandan klar. Ofta är semestern klar innan verandan .... men de har ju sagt att det ska bli en varm sensommar ... och då ska vi njuta av den nya verandan.

Nu är jag inte så cynisk att jag drar igång en vadslagning om vilka av familjerna kommer att spricka inom ett par år på grund av att mannen och kvinnan har "vuxit ifrån varandra" men jag skulle inte kunna sätt speciellt höga odds på många av paren som satsar så mycket tid i trädgård och verandabyggen. Varje höst har det varit försäljning av ett par hus i området där den bakomliggande anledningen är att de som ägde huset har separerat.

Ingen vill förstås lyssna på mig när jag säger att de inte alls har vuxit ifrån varandra, de har låtit en veranda och en trädgård att komma mellan dem. Så då säger jag inte det. Jag sitter istället i min levande trädgård på min uteplats av stenplattor på marken och njuter av att vara i trädgården ... och att jag har ett jobb där det syns att jag har gjort något.

Leve det lärande laget som samspelar med andra lag utanför skolan

2011-07-02T10:12:00.003+02:00

Blir glad när jag läser om tillämpad pedagogisk forskning som fokuserar på vad som faktiskt främjar själva lärandet och hur man skapar effektiva former för vad jag skulle kalla för "lärande lag" av lärare.

Du kan läsa en bra artikel på skolporten.com om det som kallas learning studies:
http://www.skolporten.com/art.aspx?id=a0A20000000DeW4&typ=art

En viktig slutsatsen från artikel är att lärarna behöver samarbeta för att lyckas.

Jag tror uppriktigt inte att ensamläraren som företeelse kommer att ha en chans att hänga med i de ständigt ökade kraven (och inte heller kunna utveckla en mer människovänlig arbetstillvaro med de nya förutsättningar som gäller).

Fördelen med att jobba i ett lärande lag är uppenbara.

En lärare har 45 arbetstimmar i veckan, två lärare har tillsammans 90 arbetstimmar, tre lärare har 135 timmar i veckan och fyra lärare 180 arbetstimmar i veckan.

Om de samspelar naturligt och smart kring utformning och genomförande av både förberedelser, undervisning och uppföljning så kommer både den pedagogiska effektiviteten att gå upp, timmar frigöras och både tempo och belastning bli mer balanserat över tiden.

Men för att kunna upptäcka och lära sig använda nya arbetsformer så tror jag inte att lärare kan experimentera med dessa former för sig själva. Om alla kommer från samma kultur så blir det en monokultur och då tenderar man att se på alla problem med samma synsätt

("Om man enbart låter ekonomer lösa ekonomiska problem så får man ekonomiska problem" som en liten referens till SN:s utspel denna vecka i bästa självmåls-lobbying-klass :-)

Alltså tror jag att de lärande lagen har stor nytta av att samspela med andra typer av lag från andra verksamheter där också lärande är en avgörande del av verksamheten.

Gör därför inte läraryrket till en isolerat skråväsende, öppna istället upp för nya samspelsformer med andra grupperingar i samhället för lämna traditionen med "mer av samma" när kraven höjs.

Höjd status och lön blir en naturlig följdeffekt när den pedagogiska effektiviteten höjs, timmar frigörs och både tempo och belastning blir mer balanserat över tid för våra svenska lärare.

Leve det lärande laget!

Är det dags att ge skollöftet som kan ge vingar åt skollyftet?

2011-06-11T19:10:00.003+02:00

Jag blir frustrerad när jag ser hur mina söner tvingas sitta och traggla med engelska glosor för att nöta in 15-20 ord till morgondagens glosförhör. Ofta har de alla rätt på glosförhöret men när jag testar om de fortfarande kommer ihåg orden ett par dagar senare så minns de bara en bråkdel. Samtidigt använder de en stor del av sin fritid till att plöja igenom engelskspråkiga nättidningar för att få veta mer om olika fotbollsmatcher och spelare. Kniper det så tittar de på spanska och italienska sidor också (med en intensivt översättande i Google för att förstå vad som skrivs). De lär sig fler engelska ord på en kvart när de vill använda språket till något som de tycker är användbart än vad de lär sig på en månads strukturerad lärarledd undervisning i klassrummet. Potentialen för vad man kan uppnå med bättre pedagogiska angreppssätt inom språkundervisningen är alltså gigantisk.

Ändå tvingas mina killar lida av samma ineffektiva språkutvecklingsformer som jag själv fick lida med för nästan 40 år sedan. Lärarna är välutbildade men sitter tydligt fast i en pedagogisk form som inte ger en naturlig drivkraft åt barnens lärande. Förutom isolerade lysande exempel på nya och effektivare pedagogiska former så ser jag i de flesta av våra svenska skolor samma underutnyttjande av barns enastående inlärningsförmåga.

Här tror jag att man kan sätta fingret på skolornas verkliga problem. Den förhärskande pedagogiska idén med klassrumsundervisning, ämnesuppdelning och skriftliga prov är för ineffektiv för att den på allvar ska tillmätas ett verkligt värde i dagens samhälle, där information är färskvara, ett ständigt kunskapande är grundkravet och en snabb anpassningsförmåga en avgörande konkurrensfördel.

Men det är förstås svårt att vända på en skuta som seglat på samma kurs sedan 1800-talet. Av tradition fortsätter man att bedriva skolverksamhet inom samma gamla skolstruktur trots att omvärlden förändrar sig snabbt. Man fortsätter med fragmenterad kunskapsförmedling, fixerade tidsscheman och en närmast blind tro på lektionen som den bärande byggstenen i kunskapsbygget. Sättet man mäter kunskapsutvecklingen hos eleverna är också en produkt av den gamla industriella synen på skolan. Alla förväntas kunna återge samma saker på samma sätt vid samma tidpunkt i sina liv, annars anses de ”ligga efter”. Detta synsätt blir nästan parodiskt när man tänker på att de kan skilja 40 kg och 40 cm mellan två 14-åringar som i vuxen ålder kommer att bli lika stora. Samma fenomen i skillnader mellan två jämngamla elever finns förstås även när man tittar på personlig mognad och tillgång till mentala förmågor. Den gamla skolstrukturen tar helt enkelt inte tillräcklig hänsyn till den naturliga biologiska variationen i utvecklingen hos eleverna utan vill i jämlikhetens och kvalitetssäkringens namn säkerställa att alla kan samma saker vid samma tidpunkt.

Här kan man också se lärarnas dilemma. All deras utbildning och yrkeserfarenhet är ofta helt baserad på denna skolstruktur och det blir svårt att utveckla nya skolformer utan att därmed riskera att bli ”inkompetent”. Alla nya pedagogiska koncept förväntas också leda fram till samma typ av resultat som tidigare, och detta utan att man ändrar i själva skolstrukturen. Alla nya pedagogiska former får därmed ett stort handikapp redan från början.

Effekten blir att många yrkesverksamma lärare sliter förgäves i sina försök att möta den nya tidens krav i strukturer från den gamla tidens sätt att tänka och göra. Trots att skolorna som helhet tar allt mer av samhällets gemensamma resurser så halkar lärarlönerna efter, statusen sjunker och detaljregleringen ökar. Lärarna får också allt fler ansvarsområden på sina bord i en djävulsk mix av begränsade befogenheter.

Hur svarar lärarna själva på denna utveckling? Istället för att ifrågasätta det grundläggande antagandet om hur utbildningen bör bedrivas för att bättre möta den nya tidens förutsättningar (förändringar i människors värderingar, familjestrukturer, teknologiutveckling och global konkurrens) så försöker man äska mer pengar för att få den befintliga skolverksamheten att fungera. För att hitta förklaringar till det upplevda tillståndet av kris i skolan så letar man också efter syndabockar utanför skolan. Kommuner sägs ha en dold agenda för att medvetet vilja försämra förutsättningarna för lärarna. Pedagogikforskare anklagas för att enbart producera pseudovetenskap och centrala skolbyråkrater gör inget annat än att sluka resurser i administrationen. Många talar om ett systemfel, men då menar man inte inom skolan väggar utan i omvärlden. Lösning på denna situation blir hos de mest hårdföra lärarföreträdarna att gå tillbaka till det som var, inte att hitta nya vägar framåt. Logiken bygger på att om bara läraryrket återfinner sin forna glans så kommer den svenska skolan åter att producera välutbildade ungdomar redo att befolka landets arbetsplatser.

Ärligt talat, detta är något jag inte alls tror på. Jag tror att tillbakablicken är en nostalgisk dröm som i praktiken hindrar våra lärare att få en mer människovänlig tillvaro mer än vad den bidrar till att hjälpa våra lärare ut ur detta moment 22.

Är jag då en företrädare för att man ska släppa alla strukturer, anställa vem som helst som lärare, låta barnen ”forska” lite för sig själva enligt eget tycke och smak och sedan låta alla barn veta att de är ”så duktiga så” oavsett om de utvecklas eller inte? Absolut inte!

Nu mer än någonsin behövs stödjande strukturer i skolan, men de gamla rigida industristrukturerna räcker inte längre till. Det krävs betydligt flexiblare stödstrukturer för att de ska kunna ge det stöd som behövs till både elever och lärare. När alla medborgare förväntas utveckla sitt abstrakta tänkande, och klara av arbetsuppgifter som kräver djup förståelse inom många områden, så måste dessa stödstrukturer klara av att ge stöd trots att den är en stor variation bland barn och ungdomar när det gäller individuella styrkor och olika strategier i lärandet (det finns förstås en stor variation bland lärarna också).

Hur ser sådana flexibla stödstrukturer ut? Går det att tänka bortom lektion, uniforma kunskapsmål och prov? Verkligen! Om man studerar hur andra typer av organisationer i samhället har fått byta sitt sätt att strukturera verksamheten för att klara av de ständiga förändringarna i omvärlden så kan man få många användbara idéer. Man kan också studera det ömsesidiga lärandet i olika virtuella grupperingar, t ex inom online-spel, internationella forskargrupper eller globala projektgrupper i företagsvärlden.

Vår syn på elevernas kapacitet att lära sig behöver också förändras. Vi bör enligt min mening höja förväntningarna rejält på vad barn och ungdomar borde kunna klara av att lära sig under en tidsperiod då de är mogna att ta sina utvecklingssteg. Det bör exempelvis inte ta längre än ett år för en motiverad och språkmogen 9-åring att behärska engelska som andraspråk tillräckligt bra för att kunna använda språket i sin vardag. Andra barn kanske inte når sin språkliga mognad förrän några år senare och då bör de få sin chans att göra sitt ”språk-ryck” när det passar deras utvecklingskurva bättre.

Idén om ”jämnåriga” borde också ersättas med en betydligt mer didaktiskt effektiv idé om ”jämn-äriga” (om ordleken tillåts) där elever i samma mognadsfas (inte bara samma ålder) kan sporra varandra till stordåd. Självklart kommer olika grupperingar att skapas under hela skoltiden beroende på individernas olika utvecklingssprång. Detta blir en mycket bra träning inför ett kommande arbetsliv där det ständigt bildas nya grupperingar. Vissa barn, som är lite mer socialt försiktiga och har större behov av fasta rutiner, ges naturligtvis en chans att sakta och stegvis träna på sin personliga strategi för att fungera i denna typ av föränderliga miljöer.
Forskning och utveckling måste också vara mycket mer tillämpad och ha öppna kanaler till skolorna för att bättre pedagogiska former ska slå rot. Störst nytta har vi säkert av forskning som visar hur lärare kan dra ännu bättre nytta av både barns naturliga inlärningsförmåga och den intensiva teknikutvecklingens alla möjligheter.

Jag tror helt enkelt att det är dags för oss alla som tycker och tänker i skoldebatten att lämna skyttegravarna och istället ge våra barn och ungdomar ett skollöfte som kan göra verklighet av skollyftet. Skollöftet skulle kunna formuleras som: ”Vi lovar att snabbt lära oss hur vi kan utveckla skolan så att den är anpassad till dagens samhälle. Vi lovar också att ha ert bästa för ögonen och inte fastna i kampen mellan nostalgiska tillbakablickar eller modepedagogiska nymodigheter. Vi lovar att skapa världens bästa skola för lärande hos både elever och lärare”.

Vad tror ni, skulle man kunna få en uppslutning kring ett skollöfte som tänker bortom den befintliga skolstrukturen?

Viktigt att odla virtuell samvaro genom sociala knep

2011-06-09T12:17:00.001+02:00

Jag fick en spännande fråga/fundering från Lasse Keybets via FB:

"Om man arbetar helt webbaserat i grupp, och producerar tillsammans, vad händer då med de grupp-processer som normalt uppstår i ett grupparbete? Om man dessutom träffas, med premissen att man absolut bara måste vara social, vad händer? Eller blir det bara "same same but different"?"

Så här svarade jag:

"Jag tror att du har gruppdynamiska processer även i virtuella grupperingar men att de kan ta sig lite andra uttryck. Bl a blir förmågan att uttrycka sig nyanserat i skrift mycket viktigare för att kunna odla relationerna när man inte kan ta till tonfall och kroppsspråk för att utmana andras tankegångar samtidigt som man signalerar att man gillar dem

Sen tror jag att idén om att odla gruppgemenskap kring enbart social samvaro och inte kring de uppgifter man har att göra tillsammans är en onödig och ineffektiv omväg.

Mina infallsvinkel för att främja virtuell gemenskap är att försöka använda en massa digitala knep för att kunna använda tonfall, kroppsspråk och andra delar av vår mänskliga kommunikationspalett även när man jobbar via cyber.

Sedan tror jag att man bör flytta fokus från operativa frågor när man träffas IRL men att man bäst utvecklar sina sociala band genom att ha fokus på hur man faktiskt jobbar tillsammans när man löser de operativa uppgifterna (istället för att enbart hålla på med sociala lekar helt fristående från den gemensamma uppgiften). Med social samvaro kring de riktiga uppgifterna så skapas en uppgiftsbaserad social samvaro som man kan ha nytta av när man jobbar i vardagen."

För att utveckla mina funderingar ytterligare. Jag tror att man måste anpassa tekniken till de mänskliga "gränssnitten" som evolutionärt har utvecklas under en lång tid (med mänskliga mått mätt). Då kan man dra nytta av människans fulla förmåga att samspela under sociala former.

Självklart kommer vissa individer till sin rätt även i en digital värld av hyperlänkar, korta textmeddelanden, långa textsjok och massor av bilder (huller om buller). Men om vi ska få med oss alla typer av människor (som har olika preferenser när det gäller både gränssnitt, sinnen, och sätt att ta till sig och hantera information) så måste vi anpassa tekniken till människorna och inte tvärt om.

Låter kanske självklart, men praktiken visar ofta att det blir precis tvärt om.

Tekniken driver inte bara utvecklingen, den driver med oss också.

Borde det finnas "bäst efter"-datum på viss kunskap?

2011-06-08T19:54:00.003+02:00

Jag tog del av en för mig väldigt spännande "Under strecket" i SvD förra fredagen. Den handlade om hur hårt präglade västerlandet är av Romarriket attityder och värderingar.

Blir faktiskt lite överraskad av hur hårt jag personligen är präglad av något som formades för så länge sedan, nämligen Romarrikets fem stora dygder - att handla:
-metodiskt (ratio)
-beslutsamt (celeritas)
-modigt och energiskt (virtus)
-ihärdigt och konsekvent (constantia)
-disciplinerat (disciplina)

Ja, den sista dygden brukar jag i och för sig invända emot. Jag hävdar att man får mindre chans att lyckas med något svårare (t ex ändra livsstil) om man behöver disciplinera sig hela tiden. Istället bör man enligt mig (och säkert någon antik filosofi som jag ännu inte känner till) arrangera så att det är lättare att göra som man vill än att inte göra det. På så sätt får man draghjälp i sin förändring istället för att hela tiden behöva stålsätta sig. Samtidigt så är det ju bara en praktiskt förhållningssätt för att kunna vara disciplinerad. Jag tror tydligen alltså även på den dygden.

Övriga dygder är något jag missionerar för dagligdags i olika former.
Jag pratar om hur stor nytta man har av bra metoder. Jag visar massor av olika sätt för att kunna vara tillräckligt beslutsam när man ska prova olika saker. Jag ger ständigt råd till osäkra människor om hur de kan hitta sitt mod och sin energi. Jag tjatar ofta om att det viktigaste är att hålla på mycket för att det ska bli något och att man måste vara konsekvent i sitt provande för att få några testresultat värda namnet.

Bara så att ingen miss- eller övertolkar mig, det finns en massa bieffekter av att leva för energiskt enligt dygderna jag har beskrivit ovan. Detta är också något jag dagligen strävar efter att undvika. Ofta lånar jag då från andra idétraditioner där helhet och samspel med naturens kretslopp är viktiga ingredienser.

Nu kommer jag till påståendet i rubriken till detta inlägg.
Om jag hade fått läsa (eller ännu värre för mig som person, blivit tvingad att läsa) om dessa dygder i ung ålder, innan jag själv hade hittat ett spår i livet som passar mig och min personlighet, så skulle dessa kunskaper om Romarrikets stora dygder inte betyda lika mycket för mig. De skulle också antagligen framstå som antika och inget att ta hänsyn till i dagens samhälle.

Men nu när jag har provat på en massa olika förhållningssätt UTAN att veta att jag ansluter mig till tidigare idétraditioner, då framstår dessa dygder som mycket mer tidlösa och värdefulla när jag med hela min livserfarenhet i ryggsäcken kan reflektera över mina och västerlandets attityder och värderingar.

Detta får mig att fundera på detta med tajming och kunskapsförmedling.
Det är säkert så att många faktakunskaper har ett "bäst före"-datum, t ex landsgränser på kartor eller beskrivningar av hur familjer lever sina vardagsliv i olika länder.
Men det verkar också vara så att vissa kunskaper har ett "bäst efter"-datum. Först när man har tillräckligt i den egna "prova på"-ryggsäcken så kan den typen av kunskaper bli riktigt värdefulla.

Vad tror du?

Låt oss designa en vägvinnande svensk identitet

2011-06-06T11:47:00.001+02:00

I dag är det ju Sveriges nationaldag. Det är alltså idag som vi firar vår gemenskap som nationalstat.

Då börjar i varje fall jag fundera på vad som urskiljer just vår nation från andra nationer, speciellt när en del grupperingar i Sverige har som enda fråga att vi ska hålla oss för oss själva i vår egen nation.

Frågan om vad som är "svenskt" dyker ju upp med jämna mellanrum i den morderna historien. Senast den frågan verkligen var på tapeten var vid det förra millenieskiftet. Då skapades egentligen den svenska identitet som vi har nu, med röda stugor, dalahästar och idén om det som idag kallas vikingar.

Artur Hazelius, grundaren av både Skansen och Nordiska muséet, får nog sägas vara en av våra mer tongivande "identitet-designers" (för att prata modernska) och hans idé var att den svenska folksjälen behövde bevaras när den industriella utvecklingen gick så fort.

Enligt honom fanns den verkliga svenska folksjälen bevarad bland bönderna och därför lyfte han fram alla bondeattribut han kunde hitta för att signalera "svenskt".

I början av 1800-talet fanns en parallell strömning när Götiska förbundet bildades. Här handlade det om att leta sig ännu längre bak i historien för att hitta det genuint svenska.
Anledningen var att man precis hade förlorat Finland och kände att Napolion inte respekterade nationernas rätt till självbestämmande. Förbundet hade i början en skämtsam karaktär men togs sedan på fullt allvar under en nya ledare som hette Jakob Adlerbeth och som var en s k fornforskare.

Jag undrar vad många s k nationalister skulle tänka om de verkligen förstod att det som de håller så kärt (genom att hata allt som inte är som det som de älskar) egentligen är ett medvetet designjobb där man har valt ut vissa karakteristiska drag och kallat det för svenskt?

I själva verket så är de patriotiska grupperingarna i händerna på skickliga varumärkesexperter som som verkade för över hundra år sedan.

Skulle det kunna vara en framgångsrik strategi för att dämpa de värsta tongångarna om "vi" och "dom" att snabbt och effektivt berätta om hur den svenska identiteten faktiskt har konstruerats varje gång någon i högt tonläge börjar prata om "vi som svenskar"?

När man har accepterat att det inte finns några absoluta sanningar även när det gäller identiteter så skulle man kanske kunna ta sig an jobbet att konstruera en ny svensk identitet som bättre fyller sin funktion i den globala konkurrens som vi befinner oss.

Dalahästar som spännande produkt och vikingar som vägvinnande affärskultur är kanske inget som säkrar levebrödet för vår nation?

Jag tror att man istället skulle kunna lyfta fram att vi är ett högteknologiskt naturfolk som kan kombinera extrem individualism med allemansrätt.

Vi är hyfsat globalt tränade (om man jämför med stora länder där de flesta medborgarna lever hela sina liv på hemmaplan) och har utvecklat en ganska bra anpassningsförmåga när vi samspelar med aktörer på marknader över hela jordklotet.

Förutom vår uppfinningsförmåga så är våra största naturtillgångar är rent vatten, frisk luft och tystnad (något som är mycket svårt att köpa för pengar i många delar av världen).

Visst, jag har valt ur några särdrag bland alla andra, men jag har valt några som kan komma till nytta för oss när vi ska samspela med människor från andra nationer och kulturer.

Struts-strategier ... med att sticka huvudet i sanden för att undvika sin omvärld fungerar inte .... inte ens om man är struts...

IT-systemen är kanske vår effektivaste arbetsmarknadsåtgärd

2011-06-05T11:23:00.006+02:00

Idag citeras jag i SvD (pappersversionen) från en artikel i tidningen Arbetsliv:
"Vi har flyttat in organisationerna i datorerna och tappat överblicken. Tekniken lurar in oss i ett beteende och vi ser inte att verkligheten blir mer komplex".

Självklart blir inte denna typ av citat utan kommentarer :-)

En av de vanligaste invändningarna (ofta från människor som har IT som levebröd :-) är nog att vi inte hade samma överblick på våra organisationer innan vi fick datorerna som hjälpmedel.

Detta är nog en del av den blindhet som många drabbas av när de teknikromantiskt ser på IT-systemens inverkan på våra organisationer (och oss människor som biologiska organismer).
Jag hävdar att många lurar sig själva att tro att de har överblick på sina organisationer och sin omvärld när de sitter där och tittar närsynt på sina individuella datorskärmar, skickar mängder av sms eller trängs sittandes i halvmörka mötesrum framför filmdukar med dansande information.

I praktiken är det precis tvärt om, man får allt mindre överblick.

Överallt frodas fragmenteringen när digital information förpackas i olika separata dokument (word, excel, ppt) med korsvisa referenser till varandra, närmast omöjligt att överblicka.

Samtidigt pågår en slags "data-visklek" av den information som inte förpackas i dokument när data hoppar genom olika algoritmer mellan separata hårddiskar på egna datorer och i olika databaser i "molnet".
Detta sätt att vara i händerna på sina IT-system genererar mängder av arbetstid som inte är konkret förädling (om man ska prata leanska :-)
Om jag ska vara riktigt satirisk så är införande och användande av IT-system på det sätt som det görs idag en av våra bästa arbetsmarknadsåtgärder eftersom de skapar så många extra arbetstillfällen i våra organisationer :-)

Lämna den gamla idén om kontor och använd en bättre idé om tankefrämjande miljöer

2011-05-31T12:01:00.001+02:00

När jag ser hur arkitekter och inredare jobbar med att skapa det moderna kontoret (som förväntas bidra med kreativitet och produktivitet) så tycker jag märka att de sitter fast i en gammal idé om vad kontor är för något.

Innan dessa formgivare och inredare av lokaler för kunskaps- och tankearbete utgår från hur man bäst utformar lokalerna så att de stödjer människors naturliga strategier för att lära, samspela och lösa problem (strategier som finns i en väldigt stor variation i en grupp individer) så fortsätter man antagligen bara att göra nya moderna varianter av det vi kallar "kontor" :-)
Med det gamla kontorssättet att tänka (individuella arbetsplatser, speciella mötesrum och gemensamma sociala ytor) så blir ofta de "öppna, ljusa och fräscha" lokalerna en stor störning för många individer (även i klassrummen).

Torkel Klingberg (prof neurokognition KI) ger i sin bok "Den översvämmade hjärnan" exempel på studier som visar att människor har åtta sidor öppna samtidigt på sina individuella datorskärmar och att de i snitt blir avbrutna var tredje minut när de sitter i öppet kontorslandskap. Detta är en av förklaringarna till minskad produktivitet OCH en ökad känsla av bristande fokus bland medarbetare i många organisationer.

Det finns förstås flera andra orsaker, vi har sammanfattat några av dem i vår undersökning om vad människor använder sin tid till i moderna arbetsorganisationer http://www.ming.se/Rapport2010_MingCompany.pdf

Hur bör man tänka istället.?

Jag föreslår att man utgår från hur vi människor fungerar (biologiskt, psykologiskt och socialt) och därför strävar efter att erbjuda tankefrämjande miljöer (istället för kontor) där det är lättare för människor att ...

-använda flera sinnen

-aktivera alla sina olika typer av minnesfunktioner

-urskilja viktiga mönster i all information som presenteras på ett överskådligt sätt (inte bara i enskilda datorer/filmdukar)

...och därmed får hjälp att tillsammans rikta sig fokus på olika aspekter i det man tänker kring.

Frågan blir då inte hur man skapar individuella arbetsplatser, mötesrum och sociala ytor.

Frågan blir istället hur man skapar rum för visualisering och variation som snabbt kan formas till visuella "control room", "situation room", "project room" (eller vilka funktioner man är ute efter).

I dessa miljöer integrerar man fysisk information med digital information och människor har stor frihet att själva forma arbetsmiljöerna efter eget tycke och smak för olika tankeuppgifter (med handledare som utmanar invanda tankemönster som bygger på den gamla idén om kontor)

Så tror jag, vad tror du?

Blanda inte ihop språkbruk med förståelse och begåvning!

2011-05-27T13:42:00.002+02:00

"Problemet med dagens ungdom är att de inte får lära sig ett adekvat språk som kan bidra till en rationell kommunikation och därmed få en utvecklad förståelse inom specifika ämnesområden".

Den typen av meningar som du ser ovan gör mig ibland oerhört provocerad. Varför då?

På ett ytligt plan handlar det antagligen om att jag upplever att väldigt många användare av denna typ av språkbruk "missbrukar" språket. I illa dolda förklaringar till varför man använder ordet "adekvat" istället för exempelvis lämplig, användbar eller korrekt så verkar det vara så att man vill bruka språket till att visa sin egen klass, att man är bildad. Samtidigt verkar man vilja låta framskymta att de som inte använder samma typ av uttryck är mindre bildade. Lägger samma personer sedan till att människor saknar förståelse och kunskap just på grund av att de inte kan (eller vill) använda ett adekvat språk så blir jag upprörd.
Denna endimensionella syn på både språk, kunskap och förståelse, klädd i föraktande språkdräkt, andas allt för mycket av en otrevlig människosyn och ytlig kunskapssyn för att jag inte reflexmässigt ska reagera och utmana.

Företagsledningen går exempelvis ut på verkstadsgolvet och kräver att montörerna ska tala management-språk för att bli tagna på allvar. Jag brukar då föreslå att cheferna istället bör lyssna på vad montörerna säger på det språk de redan använder för att förstå vad montörerna redan förstår. Sedan kan cheferna bidra till den ömsesidiga lärprocessen genom att erbjuda fler uttryck som beskriver samma eller liknande saker. Om cheferna istället konstaterar att montörerna inte förstår hur man driver en fabrik utifrån en tolkning av deras språkbruk, dvs att de inte använder ledningens språkbruk (ofta starkt färgad av "ekonomiska"), så missbrukar de inte bara montörernas begåvning, de gör sig själva mer obegåvade som ledare.

Samma problem med ser jag i många olika sammanhang. Den som kan något vill överföra sitt eget specifika språkbruk till de som ska lära sig i tron att man därmed säkerställer en utveckling av förståelse. I praktiken så krånglar man istället till lärprocessen för de medmänniskor som inte råkar ha samma sinnespreferenser, mix av intelligenser (ref Gardner) och lärstrategier som ledaren eller läraren. Riktigt illa blir det om man därmed sorterar ut vissa individer som "mindre vetande" för att de inte snabbt anammar just det språkbruk som anses vara det bästa inom området. Mitt råd i brukar förstås vara att ledaren/läraren istället först lyssnar in det språkbruk som medarbetare/adepter/elever redan använder och sedan berikar detta språkbruk med fler begrepp.

Jag hävdar att ju fler olika sätt man kan beskriva samma sak på desto djupare förståelse har man för det som beskrivs och desto finmaskigare nät av kunskaper kan spinnas i våra olika mänskliga minnesfunktioner (om metaforen tillåts).
De lärare jag ibland kan hamna i verbal konflikt med kring språkbruk tror antagligen att jag underskattar språkets roll i lärandet, men det är precis tvärt om. Ju fler olika språk man kan använda, inklusive det som anses adekvat, desto större chans att man kan bygga upp en användbar, välförgrenad och uthållig begreppsapparat. Men många lärare inom språk (ja, jag generaliserar) har enligt min syn en övertro och ett överanvändande av prat och skriven text i sitt språkanvändande. Språk uttrycks också med kroppen, i bilder och i grafiska symboler. Ju fler olika språk man kan använda desto rikare förståelse kan utvecklas. Samtidigt kan användandet av flera olika typer av språk öka chansen att fler individer med olika personligheter och präglingar kommer till sin rätt. Det blir inte bara små kopior av den bildade läraren som exempelvis lyckas i PISA-tester utan även andra typer av personligheter.

Nu träffar jag förstås massor av människor som använder ordet adekvat på ett mycket träffande och passande sätt utan att vilja använda orden som markör för klass och bildning.
Jag träffar också människor från mängder av olika kunskapsdomäner, branscher och kulturella sammanhang som alltid gör sitt yttersta för att för att försöka synkronisera tolkningen av olika begrepp när de kommunicerar över gränserna. Detta gör de ofta genom att uttrycka samma saker på många olika sätt istället för att försöka framhäva sitt eget språkbruk som "det enda rätta".
Jag förstår också att man inom den akademiska världen, där exakthet, objektivitet och neutralitet är honnörsord, har en naturlig strävan efter att hitta "det bästa ordet" som ger en knivskarp definition av det man vill beskriva och uttrycka.

Problemet är om man tror att språkbruk är samma sak som grad av förståelse och begåvning. Tror man det så blir jag provocerad! :-)

Sluta prata svenska i skolorna så löser det sig...

2011-05-22T09:17:00.002+02:00

Läser en enligt min mening rasande onyanserad och omvärlds-isolerad insändare i SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-tvekar-inte-att-straffa-skolorna_6185399.svd

Rubriken för denna insändare från högsta ledningen för svenska Skolinspektionen är alltså "Vi tvekar inte att straffa skolorna".

Enligt deras logik är det alltså skolornas eget fel i vissa stadsdelar i Södertälje och Malmö att de inte lyckas. De ska därmed ska "straffas".

Författarna slår också ifrån sig alla förklaringar om inverkan från förändringar i omvärlden gällande värderingar, konkurrens, arbetsmarknad, teknikutveckling, global rörlighet och ökade krav på abstrakta tänkande skulle ha något med studieresultaten i vissa svenska stadsdelar att göra.

Inte heller har kombinationen av att man försöker hålla liv i en gamla skolstrukturer (ämnesuppdelning, klassrumsundervisning med elever sittandes på stol, skriftliga och standardiserade prov och en självklar förväntan att alla ska kunna exakt samma sak vid samma tidpunkt för att bli godkända) med det kulturella utanförskapet som frodas bland unga killar i dessa stadsdelar en förklaring till vissa skolors problem värd namnet förklaring.

Problemet är istället, enligt insändaren, skolornas slappa inställning till sina elever och att de inte tar sitt fulla ansvar när föräldrar och samhällsklimat sviktar. Skolorna ska helt enkelt med begränsade resurser, ineffektiva arbetsstrukturer och låg status fixa det som är trasigt i övriga samhället ;-)

Det som verkar vara gemensamt för de skolor som är sämst är att det finns elever som pratar svenska och är tvåspråkiga. Samma sak verkar gälla i Finland, talas det svenska och det är två språk inblandade så drar man till sig mindre kompetenta/motiverande lärare och eleverna blir direkt mer obegåvade ;-)

Slutsatsen blir alltså att om vi ska hålla liv i den gamla skolstrukturen så bör vi sluta prata svenska i skolorna.

Några frågor på det? ;-)

Entreprenöriellt lärande är en usel produktbeskrivning

2011-05-20T08:48:00.003+02:00

Att alla individer behöver lära sig att ta eget ansvar för sitt lärande och hur de arrangerar sin tillvaro för att klara sig i dagens samhälle är det nog få som säger emot. Många kan ha åsikter om samhället som ställer dessa krav på individerna, men det är liksom en annan diskussion. Alltså behöver skolan träna alla individer i kunna ta sig fram i kunskapsterrängen.

Lösningen är då förstås inte att lärarna blir till en slags GPS-kartor som hela tiden ger verbala och direkta instruktioner till de "svagare" eleverna när de ska leta sig fram i kunskapsterrängen på olika vägar, stigar och ibland i vild natur.

Alla som har kört enbart på GPS vet att man sällan hittar fram samma väg igen av sig själv om man bara har följt GPS:en.

Istället behöver man främja att alla elever får en chans att hitta sina bästa sätt att lära sig både hur kunskapsterrängen är organiserad och hur de bäst navigerar i den. Olika individer har olika styrkor och lärarens roll är att hjälpa dem dra nytta av sina individuella styrkor och lära sig att kompensera för sina svagheter. Att kunna hantera språk i olika former, dra nytta av logiska resonemang, systematiskt använda kreativt tänkande (som utmanar logiken) och omvandla tankar till konkret handling blir förstås viktiga byggstenar i detta lärande. Att kunna se helheter och hela tiden skaffa sig ny kunskap blir det som leder framåt.

Det är antagligen denna förmåga att själv kunna ta sig fram som man försöker fånga med begreppet "entreprenöriellt lärande".

Jag får erkänna att jag tycker att denna benämning är ett exempel på en ovanligt dålig matchning mellan uttryck och innebörd.

Ordet "entreprenör" kommer från sammanhang som handlar om att leverera produkter/tjänster och att göra affärer. Driftighet är förstås viktigt för att lyckas som entreprenör men egentligen behöver du bara lära dig att göra affärer inom en smal nisch av kunskaper för att kunna kallar dig för en framgångsrik entreprenör. Många (långt ifrån alla :-) entreprenörer som jag träffar har också egentligen en ganska smal kunskapssyn och tar egentligen bara ansvar för sin egen verksamhet. Man kan det man behöver veta för att driva sina företag och blir inte motiverade att lära sig mer om man inte har nytta av det i sina affärer. Däremot är nästan alla entreprenörer väldigt effektiva i sitt lärande när de behöver kunskaperna. Detta är vad jag skulle kalla "entreprenöriellt lärande", dvs man lär sig bara det man har nytta av för stunden.

Nu finns det förstås många andra typer av företagare som mer drivs av att förbättra världen och är nyfikna på allt och alla i sin rena iver att lära sig mer. Företagandet är mera en plattform än meningen med livet. Dock undrar jag om så många människor i denna kategori av drivkrafter (dit jag själv hör) egentligen kallar sig för entreprenörer? Man har försökt ge denna inställning benämningen "socialt entreprenörskap" men jag träffar sällan människor som säger att de är sociala entreprenörer.
Själv kan jag kalla mig företagare (gillar känslan av att vara företagsam) men jag kallar mig nästan aldrig entreprenör. Jag brukar också säga att mitt företag inte är en affärsidé utan ett förbättringsidé. Om man nu måste referera till affärslivet när man beskriver former av lärande så tror jag att "företagsamt lärande" skulle vara en mycket bättre benämning.